Besvikna miner och höga suckar hörs den här kvällen på O’learys. På tv-skärmarna visas Skellefteå AIK mot Växjö, och vid tredje insläppta målet konstateras att AIK:s förlustsvit ser ut att fortsätta.
Mitt emot mig vid det lilla runda bordet sitter Igor Iris. Trots att 30-åringen bara bott i Skellefteå sedan augusti har han redan snappat upp det stora intresset för hockeylaget.
– Jag visste att de skulle spela idag! På Northvolt brukar många ha på sig svartgula tröjor under arbetsställen på matchdagar. Jag gillar det, det är en hockeygalen stad det här, säger han.
Igor växte upp i staden Sisak, inte långt från den kroatiska huvudstaden Zagreb. Tillvaron han beskriver skiljer sig stort från hur det ser ut för de flesta svenskar. Framför allt är det fattigare.
– Det gör att människor blir mer beroende av varandra. Om jag har mycket potatis och du har mycket tomater kanske vi byter ett kilo med varandra. Även om man inte tycker om sina grannar måste man ändå tolerera varandra för att man behöver varandras hjälp, säger Igor.
Jag tänkte ibland att jag var en idiot som höll på så. Men jag slutförde vad jag påbörjat och vad jag trodde skulle passa mig bäst, inte vad min familj hade valt.
Trots den närheten mellan människor kände han sig väldigt begränsad av livet i Kroatien.
Majoriteten är väldigt konservativt lagd och det finns starka sociala normer för hur man förväntas leva sitt liv, menar han.
– Där är familjen väldigt på dig. Om du fyllt 25 och inte har flickvän eller är gift så kommer du att få höra det – vid varje middag eller tillfälle som familjen samlas. Till slut sätter sig tjatet i huvudet, säger han.
När Igor var 18 ville han flytta till Zagreb för att studera IT. Men familjen sa nej. I stället anmälde föräldrarna honom till en lärlingsutbildning, som gav anställning vid Sisaks oljeraffinaderi.
När han blivit äldre och lagt undan pengar kunde han bekosta sin egen utbildning. Då arbetade han dagtid på fabriken och körde in till Zagreb direkt efter skiftets slut, för att gå sina kurser på kvällar och helger.
– Föreställ hur mycket tid och pengar jag la på det. Jag tänkte ibland att jag var en idiot som höll på så. Men jag slutförde vad jag påbörjat och vad jag trodde skulle passa mig bäst, inte vad min familj hade valt, säger han.
Åren kring pandemins början gick raffinaderit dåligt ekonomiskt och väldigt många förlorade sina jobb.
För Igor blev det dags att leta sig utomlands. Han trodde att han skulle hamna i Stockholm, men i stället fick han plötsligt jobb på Northvolts växande batterifabrik i Skellefteå. Efter att nu ha bott i Sverige i några månader har han många tankar om skillnader mellan länderna.
– I Kroatien hälsar alla på alla och är mer pratsamma. Men här tar det längre tid att lära känna någon. Jag har en teori om att svenskar är lite introverta fram tills att man dricker några öl ihop. Efter tre öl är man vänner för livet, säger Igor.
Jag har haft så många samtal med mig själv om det. När tiden är mogen ska jag säga som det är.
Även om det kan vara lite svårare att lära känna folk upplever han att det ändå är en mer tolerant tillvaro.
– Här lägger sig folk inte i vad man gör. Man jobbar och gör sin grej, och så länge man är artig och ärlig kommer folk att gilla dig här. Och om de inte gör det, skit samma, säger han.
En stor skillnad är synen på att vara gay. Igor berättar att det var omöjligt att vara öppen med sin läggning hemmavid.
– I bästa fall kapar familjen kontakten med dig, säger han och tar en paus innan han fortsätter.
– I värsta fall får man mycket stryk. Kanske ännu värre, säger han.
I ett antal år nu har han hemlighållit förhållandet med sin pojkvän, som fortfarande bor kvar i Kroatien. Men i januari ska också han flytta till Skellefteå. Det blir första gången som Igor kan leva ihop med sin partner och vara öppen med sitt förhållande.
Har du berättat för dina föräldrar?
– När han flyttat hit så ska jag berätta för dem, säger Igor och dricker lite av sin cola.
Känner du dig nervös inför det?
– Jag… jag har haft så många samtal med mig själv om det. När tiden är mogen ska jag säga som det är. Jag antar att det kommer att bli någon form av reaktion, kanske en dålig. Men jag ska ge dem tid, veckor eller månader, och sen får vi se. Vill de inte prata med mig längre sen så är det upp till dem, inte mig.
På tv:n blåser domaren av matchen. Den sjätte förlusten i rad är ett faktum för AIK och precis som uppe på arenan så börjar många på restaurangen att leta sig hemåt.
Utanför stannar Igor och tänder en cigarett. Han berättar att han mår mycket bättre sedan han kom till Sverige och att han fått många bra vänner genom arbetet på Northvolt – några håller han lika nära som om de vore hans bröder. Nu ser han fram mot att stadga sig i Sverige.
– Jag är adopterad själv, eftersom hela min familj dödades i Jugoslaviska krigen. Så jag vill adoptera så många barn som jag kan få. Låta dem leka och ha kul, lära dem att bli goda människor och få bra liv. Det är nog mitt livsmål. Någon gav mig en möjlighet att göra något och det vill jag föra vidare.
