Nyligen var jag på vår fyraårings dansuppvisning. Den innehöll det mesta man kan förvänta sig när så små barn ska ställa sig på scen inför en aula fylld med föräldrar: någon stod och vinkade istället för att dansa, någon brast ut i gråt, någon glömde bort vilken grupp de egentligen skulle dansa med.
Gulligt och kul, såklart.
Danserna genomfördes och mer än något annat blev jag helt tagen av hur modiga alla barnen var, som vågade stå där inför alla och visa vad de övat på.
Hur de växte några centimeter av applåderna efteråt.
Och nu får du hänga med lite, för jag kan inte riktigt förklara den direkta kopplingen i tankebanorna här. Men dansuppvisningen fick mig att tänka på de återkommande önskemålen på insändarsidor om att någon (ofta kommunen) borde göra mer för Skellefteås ungdomar.
Det händer/arrangeras/satsas för lite på ungdomar, sägs det ofta.
Gör det själv, säger jag då.
Det går att på egen hand arrangera konserter eller klubbkvällar. Studiecirklar kan startas för att lära sig språk, bygga ljudsystem för bilar, programmering, cosplay, diskutera film eller vad tusan det än är man är intresserad av.
Skellefteå måste vara en plats där det händer saker för unga. Men det kan inte vara beroende av att kommunen ska tillhandahålla allt.
Kanske låter det hårt. Men ha tröst i att jag inte lägger allt ansvar på “ungdomarna” (en term jag genast känner mig gammal av att använda). En stor del i ansvaret ligger hos “vuxenvärlden” (som jag uppenbarligen tillhör numera) som måste hjälpa till med att skapa förutsättningar – för att unga sedan ska kunna göra själv.
Det är här jag återknyter till början av texten. För när jag tittade på de små på dansuppvisningen var det plötsligt så otroligt självklart att de ska ha möjlighet att dansa.
Det måste finnas platser och rum i tillvaron där unga får ägna sig åt det som uppfyller en. För det spelar ingen roll om ens passion är dans, datorspel eller något annat. Att vara i sammanhang där man får göra det som man tycker är kul och utvecklas inom det, tillsammans med andra eller på egen hand, stärker självförtroendet.
Samma självförtroende som senare kan göra att man till exempel vågar arrangera en egen klubbkväll, om man nu tycker att det är för lite festmöjligheter för unga.
Det finns ett uttryck som lyder “alla barn är allas barn”. Jag tycker att alla som regelbundet möter barn och unga har ett gemensamt ansvar att peppa och stärka dem i deras intresse och vad de vill göra. Det har vi alla att vinna på.
