Det är en gråmulen måndag i Skellefteå och inne på hotell Scandic har en vecka av olika sammankomster för samiska organisationer inletts.
Just den här dagen hittas personer från olika håll av Sápmi, människorättsorganisationer och internationella urfolksrepresentanter.
Ina Omma, samisk aktivist och folkbildare från Skellefteå, är en av initiativtagarna till måndagens aktiviteter. Hon är väldigt nöjd över att mötet sker just här.
– Jag tycker att det är skitviktigt. Det handlar om att erkänna det som är samiskt. Man har reducerat bilden av Sápmi till att bara vara fjäll och inland. Men Skellefteå ligger också i Sápmi och samer har alltid funnits här, säger hon.
Nyligen valdes Ina Omma till ordförande i den återuppstartade Skellefteå sameförening, eller Syöldaten sámienseäbrrie som är föreningens umesamiska namn.
Den har funnits tidigare men har inte haft någon aktivitet sedan 2008. Fram tills nu, det vill säga.
– Det krävs engagerade personer för att hålla igång en förening. Nu har vi en riktigt stark styrelse bestående av starka kvinnor och personer med föreningsvana, säger Ina och skickar en menande blick mot sin vapendragare, Maria Kråik.
I Skellefteå är det samiska så undanskymt. Tidigare i mitt liv kände jag bara till sex personer i min närmaste omgivning som var samer. Jag trodde att det bara var vi här.
Maria, som valdes till sekreterare, har varit involverad i olika samiska organisationer sedan drygt 20 år tillbaka. Men den här gången hade hon egentligen inte tänkt ha så mycket ansvar.
– Jag sa till min man att jag bara skulle åka till mötet för att sitta med och lyssna, säger hon och skrattar. Men så fick jag frågan, och jag är ju medlem för att jag vill vara med och påverka. Så det fick bli så.
I andra norrländska städer har det sedan länge funnits sameföreningar och den lokala samiska historien är mer synliggjord än här, menar Ina.
– I Skellefteå är det samiska så undanskymt. Tidigare i mitt liv kände jag bara till sex personer i min närmaste omgivning som var samer. Jag trodde att det bara var vi här. Men såklart finns det många fler, och det blev väldigt tydligt sedan vi startade en facebookgrupp. Den gick från 30 till 50 till 70. Snart var vi över 100 personer, säger hon.
– Samer har varit här för alltid. Vi har inte upphört att existera.
När Ina och Maria berättar om tillvaron som same i Skellefteå är de särskilt kritiska på en punkt: Kommunen har för låga kunskaper om vilka lagstadgade skyldigheter man har att uppfylla, menar de.
Men föreningen har inte bildats för att vara en påverkansgrupp som bara ska lobba mot kommunen.
– Aktivismen är en påtvingad del av vår kultur för att fortsätta existera. Föreningen är en plats där man inte är aktivist, säger Ina, och Maria tar vid.
– Det är en mötesplats där man kan träffas som jämlika och bara umgås. Där man slipper förklara sig och inte behöver vara ambassadör för hela samiska folket, säger hon.
I och med att föreningen nu gjort bort det byråkratiska med att ha årsmöte och välja styrelse så kan de komma igång med det roliga – olika typer av aktiviteter. Och där finns det gott om idéer.
– Vi vill ha slöjdträffar, språkbad, hyra bagarstuga och baka gáhkku, ha kurser för att sy upp koltar, säger Ina.
– Det är inte idéerna som begränsar. Bara tiden, ler Maria.
