Klockan är strax efter tio denna torsdagsförmiddag när jag knackar på hos Inger Arnesson i lägenheten på Sörböle i Skellefteå. Hon är sedan förra året en så kallad heltidspensionär, men det betyder inte att hon har lite att göra. Till exempel tränar hon tre gånger i veckan på gymmet, och är i allra högsta grad engagerad i projektet Tuss som hon drog igång tillsammans med Margareta Eldebo-Zetterlund 2016.
– Jag håller mig aktiverad, även nu, berättar Inger och ler samtidigt som vi sätter oss tillrätta i vardagsrummet.
Inger flyttade till Skellefteå för att spela i Sunnanå SK 1981, men hennes fotbollskarriär började långt tidigare än så. Hon växte upp i Floby, nio kilometer från Falköping i Västergötland.
Jag och mina tre syskon fick tidigt lära oss att klara oss själva.
– Min mamma gick bort när jag var 13 år, och min pappa innan jag fyllt 20. Jag och mina tre syskon fick tidigt lära oss att klara oss själva, berättar Inger som menar att just det kan ha gjort dem initiativrika och samhällsengagerade.
– Min yngste bror är starkt engagerad i kulturvärlden, min äldste bror inom politik och kyrkan – och min syster inom vården. Jag har fått berättat för mig att även min mamma var aktiv i samhällsdebatten, så jag tror att det kan komma därifrån. Men även att vi blivit initiativrika av att ha klarat oss själva, säger Inger.
Blev skadad
För Ingers del har engagemanget riktats mot idrottens värld, men att det blev just fotboll var inte självklart. Som ung var det volleyboll som gällde där Inger redan som 16-åring spelade i Allsvenskan, och även blev uttagen till juniorlandslagsläger.
– Men sen fick vi inte spela landslagsturneringen för att “herrarna behövde pengarna”, berättar Inger och klämmer fram ett ironiskt leende.
Fotboll spelade hon mer på skoj, men när hon fick chansen att representera Västergötland i en match mot Stockholm – och gjorde tre mål – fick hon ögonen på sig. Så småningom värvades hon till Öxabäck, där Inger var med och vann historiens första svenska mästerskap för damer, och dessutom blev uttagen till landslaget. Först som utespelare, och sedan som målvakt.
– Jag blev skadad i foten och stod i mål på träning mest på kul, men när vår målvakt blev skadad blev det plötsligt jag som skulle stå i mål, och sedan dess har jag varit målvakt istället för utespelare, säger Inger och skrattar.
De såg mig inte bara som en fotbollsspelare och idrottsperson, utan som hela mig och min personliga identitet.
Totalt blev det nio år i den klassiska klubben Öxabäck, parallellt med att Inger utbildade sig till fritidspedagog, innan flyttlasset gick norrut.
– Jag visste egentligen ingenting om Skellefteå då, men det som lockade mig till Sunnanå, och som gjorde att jag blev kvar, var bemötandet jag fick. De såg mig inte bara som en fotbollsspelare och idrottsperson, utan som hela mig och min personliga identitet, säger Inger.
Förmågan att se människor är något som präglat Ingers liv. När vi pratar blir det mer än tydligt att hon betytt enormt mycket för väldigt många. Både i barn- ungdoms- och juniorlag, men även i Sunnanås elitlag och i sin roll som fritidspedagog på det föräldrakooperativ som hon var med och startade på 80-talet.
– Jag har varit en “extravuxen” till många, och fått frågor och tankar från barn som de inte velat ta med sina föräldrar. Jag minns en fotbollsträning där en av flickorna berättade att hennes mormor hade dött. Då satt vi i en ring och pratade om döden under halva träningen.
– Det här är något som har triggat mig. Att bidra till deras liv som en extra vuxen, även utanför fotbollen. Jag gillar det fortfarande, och har gjort under alla åren, oavsett om det handlar om barn eller elitspelare.
Jag har varit en “extravuxen” till många.
Förra året deltog Inger på en tidigare spelares bröllop i London, och senare i år är hon inbjuden till USA där en annan spelare ska gifta sig. Inbjudningarna är ett tydligt tecken på hur mycket hon betytt för spelarna i Sunnanå SK, inte minst de som flyttat hit från andra länder och orter.
– De ser mig som en extramorsa, säger Inger och ler.
Några egna barn har Inger dock inte kunnat få. När hon var i 30-årsåldern opererades hon för andra gången på grund av endometrios, vilket uteslöt den möjligheten. Det är ingen hemlighet, men inte heller något hon pratat speciellt mycket om.
– Det är klart att det hade varit roligt med egna barn, men det är ingenting som har sänkt mig. Jag har haft så många barn runt om mig ändå, både via idrotten, jobbet, gudbarn, syskonbarn och syskonbarnbarn. Det går att leva ett väldigt bra liv ändå, men det är klart – det är inte självvalt, säger Inger.
I föreningen Sunnanå SK har Inger varit engagerad i över 40 år. Som spelare, ungdomstränare, lagledare och anställd föreningssamordnare. Hon har kallats för “Miss Sunnanå”, men det är ett epitet hon inte alls gillar.
– Nej, föreningen är så mycket större än så. Jag är bara en del av den, säger hon.
Föreningen är så mycket större än så.
Men samtidigt kan ingen bortse från att hon har varit enormt viktig för klubben. Dessutom är hon, utan att överdriva, en av dem som bidragit mest till damfotbollens utveckling i Sverige. Som engagerad i förbund, föreningar och organisationer.
– Fotboll har alltid varit det roligaste jag vet. Det är inte så att jag sett alla matcher som visas på tv, men så fort jag ser en fotboll i verkliga livet – eller vilken boll som helst för den delen – så blir jag glad.
För sitt arbete inom fotbollen har Inger prisats flera gånger, och nu senast i slutet av förra året då hon valdes in i svensk fotbolls Hall of Fame. Där är hon nu uppradad jämte 76 andra stjärnor, som till exempel Pia Sundhage, Ralf Edström, Malin Moström och Henrik Larsson. Att hon blivit invald var dock något hon höll på att missa.
– De berättade det på den digitala fotbollsgalan, men då hade jag redan hunnit stänga av tv:n. Jag fick veta det när en gammal landslagskompis skickade ett “gott nytt år och grattis till Hall of Fame”-sms några dagar senare, säger Inger och skrattar.
Det viktigaste i livet är att man gör något som är kul, och det har jag gjort.
Hon är hedrad och tacksam över att ha blivit invald, men värdesätter alla relationer hon skapat genom fotbollen högre än medaljer och utmärkelser.
– Det viktigaste i livet är att man gör något som är kul, och det har jag gjort, säger Inger.
EM-guldet
Efter intervjun frågar jag om hon har några medaljer som vi kan fotografera. Svaret blir att de ligger i en kartong i källaren. Alla utom en.
– Jag har faktiskt EM-guldet här i ett skåp, berättar Inger och går in i sovrummet.
I övrigt pryds väggarna främst av konst som vänner och familj har målat. Än en gång blir det tydligt att relationer är viktigare än medaljer för Inger, trots alla hennes framgångar.
– Det viktigaste i livet är vad jag har vunnit som person, inte som idrottsperson, säger hon och ler.
