Katharina Leibring är docent i nordiska språk och har arbetat med den uppdaterade utgåvan av ”Förnamn i Sverige”. Namnlexikonet, som gavs ut första gången för 20 år sedan har kompletterats med över 500 namn. 1800 namn finns nu beskrivna i boken.
– Det har hänt mycket under 2000-talet. Nya namn har kommit till Sverige med migrationen, vi har importerat fler namn och skapat egna. Det har gett oss en mycket större variation av namn, säger Katharina Leibring.
Meja, Aisha och Kilian är exempel på nya namn i Sverige, samtidigt som etablerade finns i nya stavningsformer. Therese stavas idag på minst femton olika sätt.
Det hänger troligen samman med en individualisering man ser på många håll i samhället, säger Katharina Leibring.
– Man vill ge sitt barn ett unikt namn, men vi fungerar också så att det vi uppfattar som vackert på något sätt redan är etablerat. Därför väljer vi gärna ett namn som inte är alltför avvikande. Och är det redan ganska vanligt ändrar vi stavningen för att signalera något unikt i alla fall, säger Katharina Leibring.
Språken och kulturerna i Norden har varit tätt sammanflätade under lång tid och många av de namn vi idag uppfattar som svenska har sitt ursprung i den gemensamma nordiska kulturen, särskilt från vikingatiden och tiden dessförinnan. Trots den stora importen av namn lever många av de nordiska namnen kvar – om vi går tillbaka till vikingatiden och strax före, hade vi ungefär ett gemensamt språk. Och ur det språket och ur den tiden så har vi första beläggen för ganska många av våra vanliga, det vi kallar för svenska namn, berättar Katharina Leibring.
Namn som Björn, Stig, Åsa, Sigrid och namn som börjar på Tor-, till exempel Torsten, har funnits i Norden sedan 700–800-talet och återfinns på runstenar från vikingatiden. Dessa namn är typiska för hela Norden och inte exklusivt för Sverige, även om de idag ofta uppfattas som svenska.
– Även Erik är ett namn med nordiskt ursprung som använts i Sverige under mycket lång tid. Det uppfattas som svenskt, men finns numera även i många andra länder.
Andra namn som uppfattas som genuint svenska har vandrat mellan olika språk och kulturer innan de fått sin nuvarande form i Sverige.
– Ett exempel är Britta, som kommer från Birgitta, vilket i sin tur har sitt ursprung i det keltiska namnet Brighid, berättar Katharina Leibring.
Bibliska namn har i vissa fall utvecklats till nya former, som vi idag kan uppfatta som typiskt svenska.
– Som Johannes som här har blivit Johan, till exempel.
Import av förnamn har alltid förekommit. Under kristendomens införande blev bibliska namn vanliga, och under 1700- och 1800-talen kom franska och engelska namn in i landet. Jeannette och Charlotte är exempel på franska förnamn som blev populära på den tiden.
I modern tid har namn från hela världen blivit vanliga i Sverige, i takt med ökad invandring och globalisering.
– Vi har till exempel slaviska namn som Miran, Dragan och Milena. Eller arabiska namn som Ahmad, Ali, Fatima, Aisha, eller det spanska Matteo, som är väldigt populärt just nu.
Namn förändras och utvecklas ständigt. Vissa namn har försvunnit helt, medan andra har återkommit i popularitet efter flera generationer. Namn som Gunilla och Roger har nästan försvunnit bland nyfödda, medan namn som är populära nu var vanliga för runt 100 år sedan, berättar Katharina Leibring.
– Vi brukar säga att ett namn kommer tillbaka efter tre generationer. Till exempel var namn som Rut och Tage populära på 1920-talet. Nu har de fått en renässans, säger hon.
”Förnamn i Sverige” ges ut av Institutet för språk och folkminnen, Isof. Det finns även tillgängligt digitalt på isof.se.
Tove Scherman
