***
Jag har alltid älskat att fota. Det har varit ett sätt att få vara konstnärlig, att leka med vinklar, ljus och perspektiv. Men också mitt sätt att upptäcka mer. Typ skuggor, udda detaljer, eller en hand på en rygg som säger något mer. Sånt jag gillar att upptäcka. Men någon gång under de senaste åren har det hänt något. Fotandet började stressa mig.
Mobilkameran – som i grunden är fantastisk – är ju alltid där. Man missar inget. Och just det blev ett problem för mig. Det blev ett bakvänt tänk: en starkare känsla av förlust när jag missade något, än glädje över allt jag faktiskt fångade. Det blev en press. Som om varje odokumenterat ögonblick var ett misstag. Det här gäller med all säkerhet inte alla. Jag känner hur många som helst som fotar med mobilen utan att fastna i det. Men jag har haft utmaningar med det här. Appar. Där fastnar jag snabbt. Och svårt. Fotandet – som jag ju i grunden tycker så mycket om – blev svårt att få balans i. En skärmaktivitet, inte en härlig och fri rolig grej.
Jag tar upp kameran, knäpper en bild och lägger bort den. Den ligger inte kvar i handen. Jag letar inte efter nästa motiv. Jag är där jag är.
Så för ett tag sedan bestämde jag mig för att testa något annat. Inte för att sluta fota med mobilen – det gör jag fortfarande, ofta. Men för att försöka hitta en annan rytm. Ett annat sätt att komma tillbaka till känslan. Jag köpte en analog kamera, en väldigt enkel Konica från 1980. En sån där rullen dras fram med tummen innan varje foto. Med blixt som poppar upp när man trycker på en knapp. Och där det kan ta känslan av en evighet att få se resultatet. Efter några månader och ungefär sex rullar kan jag konstatera några saker. Det är ingen djupanalys, men ändå.
- Jag fotar mindre – och det är faktiskt ganska skönt. Jag tar upp kameran, knäpper en bild och lägger bort den. Den ligger inte kvar i handen. Jag letar inte efter nästa motiv. Jag är där jag är. Och det gör något med närvaron.
- Jag tycker jättemycket om ”dåliga” bilder. De är skakiga, mörka, suddiga. Men de fångar på riktigt ett ögonblick – fint eller fult är sekundärt.
- Jag får jobba med acceptans. Jag vill inte lägga pengar på 20 bilder från samma ögonblick. Jag får välja en. Kanske två. Det räcker. Och det gör att jag också får acceptera det som blev. Att bilden kanske inte är perfekt, men den finns. Och den räcker.
- Jag uppskattar varje bild mer. Varje gång jag trycker av kostar det några kronor. Det gör något med värdet. Jag trycker inte av ”för säkerhets skull”. Jag tänker efter. Och jag minns oftare varför jag tog just den bilden.
- Det är sjukt roligt – fast på ett nytt sätt. Jag får lära mig på nytt: i vilket ljus det funkar att fota, när blixten behövs, hur stilla något måste vara för att bli hyfsat skarpt (för helskärpt blir det aldrig). Det är kul att börja om. Och spänningen när jag får tillbaka de framkallade bilderna är faktiskt orimligt stor. Det pirrar.
Jag tycker jättemycket om ”dåliga” bilder. De är skakiga, mörka, suddiga. Men de fångar på riktigt ett ögonblick – fint eller fult är sekundärt.
Nej, jag är inte emot mobilkameran. Jag använder den och kommer alltid att göra det. Den är fantastisk på sitt sätt. Men jag var tvungen att försöka hitta en balans. En rytm där jag inte måste fånga allt. Där jag får vara en del av det som händer, även om det inte finns någon bild från det sen.
Det är inget storartat livsval jag gjort. Men det är ett litet skifte som faktiskt påverkat mig en del. Och kanske viktigast av allt: jag har så sakta börjat hitta tillbaka till att fota för att det är kul – inte för att det måste bli perfekt. Som på hockeyplanen i vintras. Jag tog upp kameran, tryckte av – och det blev bara en bild. Den är suddig. Men jag vet precis. Tre fikande barn på en bänk, en paus, mitt i något som var deras stund. Och det fick räcka så.
Cecilia Edström
