***
Jag har ägt två kolgrillar i mitt liv. Båda rostade sönder. Inte för att jag använde dem för mycket – tvärtom. De stod ute i alla väder, året runt, som bortglömda järnskelett. När jag flyttade från mitt förra boende stod den sista där som en rostig metafor för allt jag inte riktigt tagit tag i. Så när jag för 1,5 år sedan flyttade till ett nytt hus och den tidigare ägaren frågade om jag ville ta över gasolgrillen på altanen, tvekade jag. Jag tvekade. På en gratis grill. Tänkte: ”Åh nej, det kommer bara bli ännu en rostig påminnelse om min oförmåga att leva ett sådant härligt grill-liv.”
Första sommaren med grillen? Jag öppnade den inte ens. Den bara stod där, som en tyst anklagelse i aluminium (?).
Min självbild är nämligen så långt ifrån grillare man kan komma. Jag har alltid tänkt att grillning kräver en viss aura som jag saknar. Och matlagningskunskap. Jag tycker till exempel att det är stressigt nog att tajma falukorv och makaroner. Och jag är livrädd för allt som innehåller gas och ordet ”tryck”. Första sommaren med grillen? Jag öppnade den inte ens. Den bara stod där, som en tyst anklagelse i aluminium (?). Jag tror att nästan alla som hälsade på (i alla fall män) öppnade locket. Kände på vreden. Frågade varför jag inte använde den, ofta med en lätt aggression i rösten. Som att jag skändat något heligt.
Men så nu i maj, andra sommaren, tog min lillebror tag i saken. Han lånade ut en gasoltub som storleksmässigt liknar min fyraåriga dotter. Den är gigantisk. Han bar fram den till grillen, och sa: ”Nu testar vi.” Jag borstade grillgallret med ett metallredskap, blundade, vred på gasen, tryckte på tändknappen och…den startade. Alla brännare fungerade. Inget exploderade. Jag var i chock. Men också: stolt.
Sedan dess har jag grillat burgare, grillost, karré, majs, korv, allt möjligt och det är – förlåt om jag låter pånyttfödd – fantastiskt. Ljudet av maten som fräser. Doften. Värmen som slår emot en när man lyfter på locket. Att allt går att lägga på samtidigt. Och blir klart samtidigt. Att man liksom bara står där medan något blir till. Jag är benägen att gå så långt som att jag har hittat en ny form av mindfulness. Definitivt bättre än yoga i alla fall. En stund där inget annat riktigt finns. Bara jag och ett par kycklingkorvar som sakta tar färg i solnedgången.
Jag blundade, vred på gasen, tryckte på tändknappen och…den startade. Alla brännare fungerade. Inget exploderade. Jag var i chock. Men också: stolt.
Trots att det länge har pratats om könsroller och grillning, så är det faktiskt först nu jag på allvar förstår varför karlarna paxat grillen. Det är ett altare. En plats där man får stå stilla, se viktig ut, göra något praktiskt – utan att faktiskt göra särskilt mycket. Ett tillfälle att existera utan att prestera. Det känns tryggt. Grundat. Matpriserna må vara höga, men det mesta går faktiskt att grilla så länge man har lite fantasi och inte är rädd för att bränna något i början. Det finns något hoppfullt i att kunna slänga på lite rotfrukter, en gammal zucchini och några kycklingben och ändå känna sig som en mästare.
Jag är benägen att gå så långt som att jag har hittat en ny form av mindfulness. Definitivt bättre än yoga i alla fall.
Nej, jag är kanske inte en grillare i klassisk mening – än. Jag kan egentligen ingenting om det och är fortfarande rädd för gasoltuben. Men jag står ändå där nu. Vid grillen. Och om jag känner efter riktigt noga, så kanske det faktiskt hände något större än att bara maten blev klar.
Kanske grillade jag inte bara. Kanske hittade jag mig själv. Eller, mest troligt, gjorde jag inte det. Men ganska goda burgare har jag ätit!
Cecilia Edström
