***
Klart jag förstår att det här kan vara en provocerande tanke. Kanske till och med panikartad för vissa. Hur ska vi veta när vi ska gå upp, när vi börjar jobba, när bussen går? Hur ska samhället fungera? Men låt oss släppa ner axlarna en liten stund. Bara föreställa oss, och låtsas att vi lever i en värld där inga klockor längre finns. Inte på armen, inte i mobilen, inte i hörnet av tv-skärmen.
Mycket av det vi kallar ordning bygger på tiden som struktur – men faktiskt också som tvångströja. Klockan håller oss i schack. Den viskar i örat att vi är sena, att vi borde ha hunnit mer, att vi ligger efter. Den ropar. Ibland skriker den Nu. Snart. För sent!
Utan klockor skulle vi möjligen leva mer i takt med världen omkring oss istället för i ständig kamp mot tiden.
Men om klockorna tystnade?
Då skulle vi behöva hitta en annan rytm. Kanske den naturliga som alltid funnits där, men som vi tappat bort. Jordens rytm. Ljusets. Trötthetens. Lustens. Livet skulle styras mer av våra sinnen och känslor. Av ljus och mörker. Värme och kyla. Hunger och mättnad. Trötthet och energi. Allt det där som alltid funnits, men som vi lärt oss att inte riktigt lyssna på.
Vi kanske skulle gå från prestation och krav till behov och lust. Inte för att vi blev lata – utan för att vi började känna efter. Inte hela tiden. Men lite mer. Kanske skulle vi gå en omväg för att få se hur vackert isflaken i älven formerat sig. Eller stanna cykeln på väg till jobbet för att lukta på våren.
I min bokhylla står en jättefin bok som heter ”Stor Panda och Liten Drake”, där de två varelserna vandrar genom årstiderna tillsammans. När våren kommit säger Liten Drake:
”Jag har inte tid att titta på blommorna just nu.”
”Ännu större anledning att titta på dem”, svarar Stor Panda.
”Och de kanske inte finns kvar i morgon.”
Det är något stillsamt klokt i det där. Och det handlar inte bara om blommor – utan om allt vi rusar förbi. Att vi är en del av samma kretslopp. Samma blomning. Samma försvinnande.
Arbetslivet skulle också behöva förändras utan tid. Om ingen visste hur många timmar någon jobbat – bara vad som faktiskt blev gjort – skulle fokus flyttas. Från närvaro till mening. Från produktion till värde. Kanske skulle vi mäta i glädje, i eftertanke, i vad vi lämnar efter oss.
Och tänk om ålder försvann. Ingen vet hur gammal någon är. Ålderism och åldersdiskriminering är ganska vanligt på svensk arbetsmarknad. De som blir bedömda utifrån sin ålder snarare än vad de kan bidra med skulle slippa det. Kanske skulle vi alla bli lite friare utan tidsstämplar. Vem är du när du inte längre känner att du är för gammal för den där sporten, eller klänningen i skyltfönstret?
Morfar berättade om hur det var när de inte hade lampor i alla rum. När solen gick ner var det liksom dags att gå och lägga sig. Det fanns inget att vara uppe för. Mörkret var mörkt. Och tyst. Kroppen fick vila, inte för att det stod en visare på en viss siffra utan för att det inte gick att se.
Här i norra Sverige vet vi ju att det knappt är ljust alls i midvintertid. Har vi tur tittar solen fram ett par timmar mitt på dagen och resten är blågrått, dunkelt, vilande. Ändå förväntas vi hålla samma tempo året om. Samma rutiner. Samma produktivitet. Som om kroppen inte skulle märka av något.
Vi kanske skulle gå från prestation och krav till behov och lust. Inte för att vi blev lata – utan för att vi började känna efter.
Men den märker. Den vet. Den vill dra sig tillbaka. Sova längre. Tystna lite.
Utan klockor skulle vi möjligen leva mer i takt med världen omkring oss istället för i ständig kamp mot tiden. Kanske skulle vi hinna mer – just för att vi slutade försöka hinna.
Det här är bara en tanke. Men jag tycker om den.
