– Jazzen är på sätt och vis smal men också bred, säger Mats Åkerström och ser finurlig ut innan han förtydligar:
– Det är som med klassisk musik. Den har sitt ursprung och sin speciella form men inom den ramen kan man göra mycket. Det är samma sak med jazz, den kan innehålla lite av varje.
För oss Skelleftejournalister är Mats Åkerström ett namn som ofta dyker upp i mejlprogrammets inkorg med senaste nytt kring kommande spelningar. Eller med bilder på artister om man efterfrågar det. Som ordförande i Jazzklubben Boston sedan 2007 är han lite av spindeln i nätet när det gäller klubbens kontakter med omvärlden. Jazzintresset har han med sig sedan barnsben.
– I min släkt fanns jazzmusiker. Det var mycket ”Nu ska vi lyssna på morbror Lasse i radion klockan 13”. Den är en typ av musik som alltid funnits i släkten, berättar Mats.
Men när Mats gick i gymnasiet på 1960-talet var det popen som dominerade, som var ungdomens musik på samma sätt som jazzen var på 1940- och 1950-talet.
– Men det la jag ner och sen dröjde det många år innan jag tog upp musiken igen och började spela i såväl Skellefteå musikkår och storband. Sen bildade jag och några vänner Boströmsbäckens vänner under pandemin, säger Mats och fortsätter.
– Vi repade hemma hos en vän och gick alltid och åt lunch efteråt. På vägen passerade vi Boströmsbäcken och stannade alltid för att kolla vattenståndet eller om någon kastat i en kundvagn. Efter ett tag kom vi på att vi nog var Boströmsbäckens vänner. Och på den vägen är det.
När jag möter Mats för en intervju är det en solig februarifredag. På Din Fest Campus, där Jazzklubben Boston arrangerar merparten av spelningarna, är det mitt i lunchrusningen. Mats visar mig den lilla scen där banden ställer upp. Den må se anspråkslös ut men enligt Mats är lokalen otroligt bra för jazzspelningar. Publiken kommer nära bandet, serveringen är bra och utsikten över älven magnifik. Jag frågar Mats om min känsla stämmer: att antalet jazzspelningar på såväl DFC som Sara kulturhus ökat sedan pandemin.
Återhämtningen har tagit tid men nu har vi tagit oss tillbaka.
– Jag skulle säga att all kultur ökat sedan vi fick Sara kulturhus. Kultur föder kultur. Vi ligger på ungefär 20 spelningar per år. Sara kulturhus ordnar dessutom en del egna spelningar och några arrangerar vi ihop. Även om vi har viss rabatt på Sara kulturhus så lägger vi bara ett begränsat antal spelningar där. Det är av naturliga skäl dyrare att köra där även om servicen och tekniken håller hög nivå,
– En del arrar vi också på Nordanå. En bra lokal med generösa utrymmen och bra sittkomfort.
Men även om Jazzklubben Boston grundades 1993 så har jazzen i Skellefteå levt betydligt längre än så. 1950-talet, efterkrigstiden, var en brytningstid på många sätt och kom att påverka även jazzen som gick från att vara dansmusik till lyssnarmusik, något som placerade den i en helt ny social kontext. I Skellefteå manifesterades detta tydligt genom de två orkestrarna Acke Kärrs och Yngve Forssells där Yngve Forssells anammade det kommersiella medan Acke Kärrs höll fast vid den renodlade jazzmusiken. På 1950-talet fanns också jazzklubben Birds nest som anordnade så kallade spisarkvällar på Norrböle.
– Jazzen var 1950-talets rock ’n’ roll. Det var ungdomens musik. Och Skellefteå som musikstad kan man också tacka kyrkorna för. Frälsningsarmén har skolat många musiker och EFS fostrade många utmärkta blåsare, berättar Mats.
Precis som alla andra långlivade föreningar har Boston genomlevt tyngre perioder där pandemin är den senaste. För även om medlemsantalet varit ganska konstant genom åren så sjönk givetvis besökarantalet som en sten under pandemin. Det blev inte bättre av den publikgräns på max 50 personer som infördes av smittskyddsskäl.
– Innan pandemin hade vi runt 100 personer i publiken vid våra spelningar. Restriktionerna gjorde att våra intäkter halverades. Återhämtningen har tagit tid men nu har vi tagit oss tillbaka till där vi var innan pandemin. Men med nöd och näppe, säger Mats.
Men hur är det då med Skellefteås attraktivitet som jazzstad? Enligt Mats Åkerström står banden faktiskt i kö för att få spela här. Och de gör det av en speciell anledning. Att ta upp ett enstaka band med allt vad det innebär av hotellnätter och flygbiljetter, är för dyrt för en liten jazzklubb som Boston. Men genom samarbete med jazzklubbar från Gävle och norrut man hittat ett sätt att kapa kostnader för resor.
Jazzen är på sätt och vis smal men också bred.
– Genom att samordna oss kan vi skapa mindre turnéer där banden har flera spelningar under en vecka. Det underlättar resandet underlättar både för oss och banden. För det finns många jazzmusiker och jazzband, kanske för många. Marknaden är egentligen för liten för alla. Men genom vårt samarbete har vi löst det, säger Mats.
Jazzåret i Skellefteå löper mellan september och april. Och Mats och vännerna i Boston har redan börjat ladda inför vårterminens avslutning den 24 april då Clarie Martin, en brittisk jazzsångerska som enligt tidningen Jazz Times är en av de fem bästa jazzsångerskorna i världen, angör Skellefteå.
– Det kommer att bli otroligt bra! Vi har också en rad intressanta akter i höst. Men det måste skrivas på en del papper innan jag kan säga mer, säger Mats.
