– Förra veckan gjordes service på anläggningen så då stod vi stilla. Det innebär att vi har väldigt fullt den här veckan.
Det säger Emil Hedlund som tar emot i entrén till krematoriet på Alhems kyrkogård i Skellefteå. Marsmorgonen är kall och blåsig och den vita byggnaden med skiffertak smälter nästan ihop med himlens och omgivningens gråskalor. Precis innanför entrén ligger kontrollrummet där stora skärmar visar kremationsugnens alla temperaturer och värden. En stor glasruta skiljer kontoret från rummet där ugnen är placerad.
Det är mycket dokumentation som krävs och det gäller att vara noggrann. Ingenting får bli fel i vårt jobb.
Emil pekar på skärmarna och förklarar vad det är jag ser men jag tappar fokus när jag i ögonvrån ser en kista som glider in i synfältet. Det är Marie Sjöstedt som förbereder dagens andra kremering genom att placera kistan utanför luckan till ugnen. Efter en stund kommer hon in i kontrollrummet.
– Jag förstår att det kan kännas märkligt när man ser det här första gången. Men för oss är det ett arbete som ska skötas. Jag jobbar 25 procent här och 75 procent med annat kyrkogårdsarbete. Man möter många människoöden och blir väldigt berörd när man hanterar yngre avlidna eller personer i min egen ålder, säger hon.
På krematoriet i Skellefteå kremeras i snitt 6 kroppar per dag. Ugnen är stor och kan hantera en vikt på 250 kilo med kistan inräknad. I Umeå är maxvikten lägre vilket gör att de skickar större personer som avlidit till Skellefteå för kremering. Emil berättar att de större kropparna kräver längre förbränningstid, något som gör att de tas om hand mot mitten av veckan då ugnen kommit upp i temperatur. I snitt tar det en timme och en kvart att kremera en normalstor person, därefter efterbränns askan i en timme varpå askan kyls ner innan den mals till ett fint pulver.
– Innan vi maler askan tar vi bort höftkulor och annat kirurgiskt material. Eventuella spikar och skruvar från kistan sorteras automatiskt bort i kvarnen. Därefter placerar vi askan i en linnepåse och ställer den i det rum där vi förvarar askan tills den hämtas av de anhöriga eller begravningsbyrån, berättar Emil.
Emil tar mig med genom krematoriets lokaler; från intaget där kistan levereras, till kylrummet där kistorna förvaras i väntan på kremering och vidare genom de stora pannrum där ackumulatortankar, behållare för HVO-bränsle och aktivt kol och reservaggregat trängs. Som besökare inser man vilket väloljat maskineri som krävs för att verksamheten ska rulla på.
– Det är mycket dokumentation som krävs och det gäller att vara noggrann. Ingenting får bli fel i vårt jobb.
Jag förstår att det kan kännas märkligt när man ser det här första gången. Men för oss är det ett arbete som ska skötas.
Precis som medarbetarna på Skellefteå begravningsbyrå har Emil och Marie märkt att tiden från det att en person dör tills den begravs har blivit längre. Enligt lag ska en kropp begravas eller kremeras inom en månad från dödens inträde – en tidsgräns som ofta överskrids. Något som även gäller för urnsättningen som efter kremering ska ske inom ett år.
– Vi har ett system som larmar när ettårsgränsen närmar sig. Människor har svårt att ta sig tid med begravningar mellan jobb och fotbollsträningar. Det känns inte helt bra, säger Emil och får medhåll av Marie.
Samtidigt innebär deras arbete många möten med människor i akut sorg. Det har hänt att anhöriga kommit till krematoriet för att få se hur processen går till, som ett sätt att bearbeta sorgen. Det finns också ett anhörigrum där man kan få sitta med den anhörigas aska för att ta avsked.
