Vi människor skyggar instinktivt för döden. Den är sällan välkommen. Den stör ordningen vi tar för given. Dessutom är den fullkomligt likgiltig inför våra känslor och dyker upp i våra liv närhelst den vill. Men fram tills dess vill vi gärna låtsas att döden inte angår oss, att vi på något mirakulöst sätt är undantagna.
Kanske är det därför få yrken är så omgärdade av fördomar som begravningsrådgivarens – en yrkeskategori vi inte klarar oss utan i en bransch som aldrig saknar jobb.
– Fördomarna och föreställningarna om det här jobbet är många än idag. När jag berättar vad jag jobbar med på en fest reagerar folk antingen med ”Gud, vilket hemskt jobb!” eller en blick som antyder att jag måste vara en konstig person som jobbar med det här, säger Ingela Hedlund, begravningsrådgivare och kontorschef på Skellefteå begravningsbyrå.
Men reaktionerna slutar inte där. Efter den inledande litanian om yrkets troliga hemskhet följer ofta en flodvåg av frågor.
– Människor är överlag väldigt nyfikna på vad vi jobbar med, vad vi faktiskt gör om dagarna, säger Ingela och får medhåll av sin kollega Martin Steinwall.
På Skellefteå begravningsbyrå är det precis sådär lugnt och stillsamt som man föreställer sig att det är på en begravningsbyrå. Men strax därefter kommer föreställningarna smått på skam. Förutom själva entrén som påminner om vilket företag som helst ger resten av byrån snarare intrycket av ett ombonat hem med mönstrade tapeter, lätta gardiner och lampor som sprider ett mjukt och hemtrevligt sken. Det är en miljö som förmedlar trygghet vilket också är meningen.
– Många som kommer hit när en anhörig avlidit är nervösa. De tror att de inte får skratta, att allt måste vara så allvarligt. Men när de går härifrån säger de att allt gick bättre än de trodde. Vårt jobb handlar inte om att ömka människor. Vår uppgift är att ta hand om det praktiska även om vi såklart också måste ta hand om och ge stöd till människor i sorg, säger han.
När en människa tagit sitt sista andetag kan olika saker hända. Om en person dör i sitt hem konstaterar en läkare dödsfallet. Därefter kontaktar läkaren eller de anhöriga begravningsbyrån som sedan för kroppen till bårhuset.
– Människor som avlider i hemmet eller på en vårdinrättning körs till bårhuset av en begravningsbyrå. Om vi är den valda begravningsbyrån ordnar vi sedan med kistläggning och transport till bisättningsplatsen, alltså kapellet eller kyrkan där personen ska begravas. Där förvaras kistan med den avlidna i ett kylrum fram till begravningen, säger Ingela.
Kistläggning innebär att den döda görs i ordning och kläs i antingen de kläder hen själv eller de anhöriga valt. Om inget val gjorts kläs personen i en svepdräkt – en vit särk som var mycket vanlig förr i tiden. Svepdräkten skulle då föra tankarna till den vita dopsärken och konfirmationskåpan. Att svepdräkten inte är lika vanlig idag har mycket att göra med att begravningarna blivit mer personliga. Något som gäller såväl de kyrkliga som borgerliga begravningarna.
En kyrklig begravning följer en viss ordning och har av förklarliga skäl vissa givna inslag. Men flexibiliteten och möjligheten till personliga inslag har överlag ökat. Den borgerliga begravningen har dock ännu friare ramar eftersom den klassas som en privat tillställning.
– Du kan utforma själva ceremonin hur du vill och på en plats där det är praktiskt möjligt eller etiskt försvarbart att ställa en kista eller urna under ceremonin. Många vill idag skicka med saker i kistan och det får man så länge det inte handlar om glasföremål, något som innehåller batterier eller vapen, säger Ingela.
Orkar man inte fundera på allt vid första mötet kan vi ta vissa saker senare. Vi måste vara lyhörda för var personen i fråga befinner sig i sin sorg.
När det gäller kistan så finns det en rad olika modeller att välja bland och priserna ligger mellan ungefär 6 500 kronor och 20 000 kronor. Det händer att människor tycker att det är dyrt för en sak som antingen ska grävas ner eller brännas. Det finns dock skäl till att man måste ha en kista.
– Man har försökt utveckla en kista i någon slags papp men det har inte resulterat i en färdig produkt. Dels är det ett problematiskt material om en kropp behöver vänta på begravningen med tanke på den biologiska nedbrytningen. Och om kroppen ska kremeras krävs en kista, både för värdighetens skull men också för att kistans trä hjälper till att skapa rätt temperatur i kremationsugnen, säger Ingela.
På Skellefteå Begravningsbyrå finns det detaljer som skvallrar om verksamhetens syfte, trots den i övrigt hemtrevliga framtoningen. En palett av olika kistfärger och material, inte helt olikt det man hittar på en färgaffär, står lutad mot en vägg. En rad utsnitt ur gravstenar med olika typsnitt och färger finns också på plats tillsammans med några exempel på urnor. Det är uppenbart att en begravning kräver många beslut och också en hel del kostnader.
– Som anhörig ska man fatta beslut om många saker. Dödsannonsens utformning, val av kista och gravsten, minnesstund med allt vad det innebär, blomsterarrangemang och hantering av juridiken kring ett dödsbo. Vi sköter det mesta men de anhöriga är de som bestämmer. Men beroende på den anhöriga kan vi dela upp det. Orkar man inte fundera på allt vid första mötet kan vi ta vissa saker senare. Vi måste vara lyhörda för var personen i fråga befinner sig i sin sorg, säger Martin.
Och så kostnaderna. Om en kista kostar från 6 500 kronor och uppåt, en gravsten runt 20 000 kronor och att det dessutom tillkommer kostnader för dödsannons, blommor och eventuell minnesstund så förstår man att slutpriset blir högt. För många är det givetvis kostnader man gärna tar för en älskad anhörig men det händer att anhöriga vill kapa kostnader så långt det är möjligt.
– Att kremeras och sedan strö askan i en minneslund är ett alternativ. Det är vad som sker, förutsatt att personen inte uttryckt några särskilda önskemål, om en avliden inte har några anhöriga och kommunen tar över ansvaret. Givetvis kan alla välja den typen av begravning men det är inte jättevanligt. Oavsett vilka val man gör ska det genomsyras av värdighet, säger Ingela.
Frågorna om kostnader för oss vidare in på frågor om vikten av riter och ritualer. Sverige är det land i världen där det går längst tid mellan ett dödsfall och begravning. Enligt Sveriges auktoriserade begravningsbyråer ökade snittiden mellan dödsfall och begravning från 23,2 dagar 2019 till 25,4 dagar 2023. Pandemin kan ha spelat en roll i ökningen men våra fullmatade kalendrar och vårt förhållningssätt till döden ses också som en faktor.
– Det kan höra samman med vår syn på ålder i Sverige. Vi högaktar inte äldre på samma sätt som tidigare. Ungdom är allt och döden vill vi inte tänka på. Därför skjuter vi begravningen framför oss, säger Martin och får medhåll av Ingela.
– Traditionerna i samhället luckras upp. Precis som många mjukar upp traditionerna kring julen förändras traditionerna kring liv och död. Fler och fler väljer bort en regelrätt begravning med motiveringen att personen ju ändå är död och därför inte bryr sig. Och själv har man ett fullspäckat schema med jobb och resor; där finns ingen plats för döden.
Det kan höra samman med vår syn på ålder i Sverige. Vi högaktar inte äldre på samma sätt som tidigare.
Både Ingela och Martin är dock övertygade om att ritualer är av största vikt för oss människor. De hjälper oss i livets övergångar och ger oss en möjlighet att känna samhörighet i såväl glädje som sorg.
– Jag är övertygad om att alla mår bra av dessa ritualer. Vad gäller begravningar så markerar de ett avslut för en människas tid på jorden. Det är en viktig del i avskedet och sorgeprocessen, ett sätt att förstå vad som hänt. Och även om den avlidna sagt att han eller hon kanske inte vill ha en begravning så kan det vara viktigt för de anhöriga, säger Martin.
– En begravning är också ett tillfälle att kanske träffa släktingar man annars inte har så mycket att göra med. Ett tillfälle att tillsammans minnas och prata om den anhöriga. Gråta men även skratta tillsammans. Känna gemenskap, säger Ingela.
Arbetet som begravningsrådgivare handlar mycket om projektledning, att planera och genomföra, och att hantera människor i sorg. Men att hantera döda människor i olika tillstånd är också något man måste klara av. När personer dött i ensamhet och blivit liggande en längre tid eller när människor tagit livet av sig ringer polisen till begravningsbyrån när deras arbete på platsen är avklarat. Då är det Ingelas, Martins och deras kollegors jobb att hämta kroppen.
– Så kallade polishämtningar åker vi alltid två på. Dels för att det är tungt att hantera en död kropp men också för att ha stöd av varandra. Det kan vara ganska obehagliga scener som möter oss. Då är det viktigt att vi kan behålla lugnet och sköta vårt jobb med värdighet och respekt för den avlidna.
Den givna följdfrågan är givetvis hur man hanterar ett jobb där man hela tiden konfronteras med döden och där döden ibland är brutal. Situationer som avslöjar stor misär, ensamhet och förtvivlan. Situationer där en ung människa eller ett barn dött i sjukdom eller genom en olycka. Martin och Ingela är överens om att man behöver gå in i en roll där man ibland behöver hålla en viss distans för att orka.
– Om man låter allt krypa in under huden så blir man inte långvarig i yrket. Men vissa gånger går det inte att värja sig. En ung människas död kan verkligen ta tag i mig. Det beror också lite på dagsformen, var man själv befinner sig, säger Martin
– Jag kan ofta beröras djupt när jag möter en gammal människa vars livskamrat sedan 60 år dött. Den sorgen är så enorm när man levt ihop så länge. Eller när vi ska hämta någon som visar sig ha levt i total misär och dött helt ensam. Det känns, säger Ingela.
I vissa kulturer och religioner är fenomenet med öppen kista på begravningen vanligt. Att se den avlidna en sista gång kan också skapa en större förståelse för att personen faktiskt är död. Inom Svenska kyrkan sker vanligtvis inga begravningar med öppen kista. Däremot finns möjligheten att se den döda i kistan innan begravningen. Om man vill. Enligt Ingela och Martin kan sörjande vilja försäkra sig om att rätt person ligger i kistan och att han eller hon faktiskt är död.
– En maka ville se sin avlidna man. Dottern sa ”men vill du verkligen det” men makan var helt säker. Makan, dottern och några till kom till kyrkan en stund innan begravningen. Det slutade med att samtliga samlades runt den öppna kistan, tog farväl och pratade med och om den avlidne. Jag har faktiskt aldrig varit med om att någon som velat se den döda ångrat sig, säger Martin.
Vad gäller begravningar så markerar de ett avslut för en människas tid på jorden. Det är en viktig del i avskedet och sorgeprocessen, ett sätt att förstå vad som hänt.
Mitt besök på Skellefteå begravningsbyrå blir längre än jag tänkt. Det blir en sådan där intervju där varje svar leder vidare till en ny fråga. Säkerligen för att samtal om döden och dess praktikaliteter inte förekommer särskilt ofta. När chansen väl uppenbaras tar man den. Den tidiga förmiddagens lugn hinner därför övergå i någon slags lunchrusning medan jag är kvar och plötsligt dyker en välklädd ung man upp i receptionen. Det visar sig vara Abbas Strömberg, 28 år och den senast anställda på företaget.
– Jag började vid nyår och tycker jag börjar landa i jobbet. Jag hade inte heller särskilt många föreställningar om vad jobbet skulle innebära och jag har jobbat inom vården tidigare och sett döden på nära håll. Det kan såklart bidra till att det känns stabilt, säger han.
Abbas bidrar alltså till återväxten inom begravningsbranschen i Skellefteå. Annars är just frågan om nyanställningar en svår nöt att knäcka för hela branschen. Det är inget problem att få sökanden till de tjänster som utlyses, de brukar vara många. Problemet är snarare de sökandes förväntningar på jobbet.
– Ofta är det personer som vill ha ett lugnt jobb där man tar hand om människor i sorg. Men det är inget lugnt jobb. Ingen dag är den andra lik och det är många bollar i luften hela tiden. Du ska vara projektledare och samtidigt kunna bära tungt och klara av att se döda kroppar i olika tillstånd, säger Ingela och fortsätter
– Livserfarenhet har man nytta av i jobbet. Men annars är personligheten avgörande. Att du förstår jobbet och din uppgift. Utbildningen sker internt när du anställs.
När jag står i begrepp att lämna Martin, Ingela, Abbas och de andra dyker kontorshunden Bosse upp. Det är Ingelas hund och även om han ofta håller till i ett rum bakom receptionen så händer det att han får möta de människor som behöver byråns hjälp. Jag frågar vad som är det bästa med yrket, förutom att få hjälpa människor i en svår tid. Svaret blir i det närmaste unisont.
– Det ger perspektiv på vad som är viktigt i livet. Nu är nu och sen är sen. Vi vet aldrig när livet tar slut. Därför är det enda vi kan göra att leva. Och göra det så bra vi kan.
