Jag inser att jag kan ha odlat en myt om mig själv som rätt förnuftig. Jag kan verka eftertänksam och i harmoni med universum, även när livets allvar drabbar en med full kraft. Och visst, det händer att jag vaknar på rätt sida när solen skiner och jag är i fas med det mesta. Då det känns som att små blå Disney-fåglar kvittrar runt mitt huvud. Jag tror faktiskt att jag brukar vissla då.
Men det gäller bara dagar när jag inte kör bil.
Einstein lär ha klargjort att definitionen av idioti är att göra samma sak upprepade gånger och förvänta sig ett annat resultat.
För det räcker med att svänga in på järnvägsleden från Skelleftehamn med riktning Skellefteå valfri tidpunkt mellan 07.00 och 08.00 en vardag för att få de små blå fåglarna att falla döda ner till marken när åskmoln tar deras plats. Einstein lär ha klargjort att definitionen av idioti är att göra samma sak upprepade gånger och förvänta sig ett annat resultat.
Efter att ha gjort empiriska studier på ovan nämnda sträcka de senaste 15 åren kan jag bekräfta det. Jag är en idiot i ett hav av andra bilburna idioter. Vi lär oss inte. Vi är alltid något sena men förlitar oss kollektivt på att trafikrytmen ska fungera optimalt och kompensera för det. Det har den gjort aldrig.
Vi tar nämligen inte i beaktande att vi delar fil med folk som helt likgiltigt inför andra sätter sina egna behov först. Jag föreställer mig att de är småaktiga människor som lever fattiga liv och att det här är deras bästa del av dagen. De har på något sätt – antagligen genom att ge sig ut på vägen en kvart innan oss andra – lyckats hamna i täten och väl där vill de inte leka snällt.
Jag föreställer mig att de är småaktiga människor som lever fattiga liv och att det här är deras bästa del av dagen.
De har total kontroll över den kilometerlånga karavan som i stor frustration puttrar på där bak, men vägrar att gå över 65-sträcket. Förblindade av maktens rus hindrar de illvilligt sina medmänniskor att nå arbetsplatser, skolor och läkarbesök i tid. Det är en särskild form av ondska.
Då och då brister det för någon av mina medtrafikanter som börjar göra otroligt korkade omkörningar. De tar sig sällan långt innan en malmbil dyker upp i mötande riktning och tvingar den mindre intelligenta föraren att pressa sig in i den tätt packade karavanen igen.
Det gör inte mitt humör bättre. Faktum är att den typen av bilister är värre. Jag vågar påstå att det uteslutande rör sig om män som i drygt 75 procent av fallen kör samma bilmärke (du vet vilket, men som ledtråd kan jag säga att förare av detta märke rätt konsekvent även vägrar att använda blinkers och/eller hänsyn).
I mina mest uppgivna stunder kommer jag på mig själv med att fantisera om att preja bilisten av vägen, rusa fram till vederbörandes bil, slita ut chauffören och banka dens huvud upprepade gånger mot motorhuven. Dagdrömmen ger mig ett inre lugn för stunden. Sedan inser jag att det nog inte är en helt sund tanke – jag är trots allt pacifist. Jag sansar mig och förlikar mig än en gång med mitt öde: Vi blir sena idag igen.
Dagdrömmen ger mig ett inre lugn för stunden.
Det händer vid sällsynta tillfällen att jag passerat någon som åkt dit för fortkörning och tänkt: Din imbecill. Du flög för nära solen. Du hade fri lejd men du blev girig och det retade gudarna och svensk ordningsmakt. Om du bara hade hållit dig till 80 km/h – en hastighet vi andra bara kan drömma om.
Men, tänker du kanske nu, det är väl bara att börja en kvart tidigare? Jo, det har jag gjort. Då svarade universum med att göra EPA-traktorer till en mänsklig rättighet för varje yngling öst om stan. Men jag hyser inget agg mot dem. Tvärtom ser jag dem lite som hjältar. För det råder inga tvivel om att de ger ALLT de har. De pressar plattan i botten och kunde de skulle de ge mer. De skulle aldrig drömma om att maktlystet agera bromsklossar.
Per Strömbro
