Annons
Cecilia Edström. Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.

Cecilia Edström i månadens krönika: ”Det här är vad min hjärna är kapabel till”

KRÖNIKA Cecilia Edström om den här julkrönikans ångestpåslag och att det finns en personlig poäng med att publicera skräp ibland.

Annons

Jul och nyår 2021 händer, och då är det dags för den årliga prestationsångesten som kommer i ungefär samma sekund som ”julkrönika” vandrar från mitt ena öra till det andra. Finns det något lättare eller svårare att skriva? Det är lätt att hitta en given vinkel men desto svårare att lyckas överraska er.

För något år sedan gjorde jag ett försök att skriva överraskande, något som nog råkade slå över lite, eller till och med kantra. Jag ville berätta om annorlunda, för att inte säga bisarra, jultraditioner runt om i världen och skrev det som om vår familj gjorde alla konstigheter, typ åkte till Boliden och tog familjefoto med tomtar och gevär, eller marscherade med ett hästkranium genom byn. Vi satte spindlar i granen och kastade saltgurkor i taken.

Vi satte spindlar i granen och kastade saltgurkor i taken.

Problemet var, att trots orimligt sjuka grejer trodde vissa att vi faktiskt hade de traditionerna. Någon mejlade och menade att det var den sjukaste text den läst. Jag har aldrig dementerat men gör det här och nu. Det var fiktion.

Annons

Okej, vi är tillbaka i nutid. Jag har suttit och funderat. Jag har åkt skidor och funderat. Jag har matat barn och funderat. Jag har handlat middag och funderat. Jag har bastat och funderat. Men hittar inget som känns bra att skriva om.

För total transparens så upptas 90 procent av min hjärnaktivitet av hur urspårade vi människor är (ja, jag också), men det vill jag inte ge plats åt här idag. Nöjer mig med att skriva Black Friday –> Black Week –> Black Month –> Black Year –> Nattsvart Future.

Känner mig dock som motsatsen – tung och oförmögen att lyfta.

Hur som helst, tre koppar kaffe och en pepparkaka har slunkit ner på kort tid. Hämtar en fjärde kopp. På koppens insida står det ”Today I’m a bird”. Känner mig dock som motsatsen – tung och oförmögen att lyfta. Skriver i ett dokument, och ovanför det du nu läser har jag fyra olika krönikestarter om i tur och ordning sju sorters vila, metaverse, ubuntu och ideella hjältar.

Nu orkar jag inte försöka mer, utan har bestämt mig för att denna, den femte, måste bli något publicerbart och jag har exakt när jag kommit hit bestämt mig för vad jag vill säga.

Nu kommer det.

Annons

För alla har vi sämre dagar. På vissa jobb märks det knappt, på andra syns det lång väg. På vissa spelar det inte så stor roll, på andra kan det vara skillnaden mellan liv och död. Redan nu vet jag att det här är en krönika jag kommer att vara missnöjd med och vetskapen att ganska många ska läsa den känns inte alltför rolig.

Men samtidigt finns det väl en poäng med att nöja sig? Tysta den duktiga flickan och bara slappna av. Låta det ske. Jag gör faktiskt det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar just den här dagen. Det är det här min hjärna är kapabel till.

Måste alltid ”blodigt allvar-skylten” hänga runt halsen?

För måste man vara så duktig jämt? Måste man alltid hitta en poäng? Måste alltid ”blodigt allvar-skylten” hänga runt halsen? För på liv och död är det här definitivt inte. Varför inte våga låta det bli som det blir, ibland ganska bra och andra gånger ganska kasst. För ska man pressa ur den sista droppen energi hela tiden och överallt då brinner man troligtvis tillslut upp.

Varför inte tillåta sig att släppa ner axlarna, köpa risgrynsgröt i korv och äta direkt ur förpackningen – på självaste julaftons morgon. Skriva en osammanhängande krönika som folk i Skellefteå ska läsa men upptäcka att det ju inte var så farligt, livet rullar vidare ändå. Trots allt.

Annons

Ta hand om er, och hörni, se till att kuppa in en lagom portion o-duktighet i 2022 års kalender!

God Jul och Gott Nytt År!

P.S. Tänkte även tipsa om något ni kan göra under julledigheten (omg, hittade tillslut en jul-koppling). Ta med vänner och familj till Krister Hägglunds utställning Hjortronlandet på Sara Kulturhus. Under tre år har han gestaltat Sara Lidmans hembygd. En fantastisk fotograf!!

Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.

Följ Cecilia på Twitter »
Läs fler krönikor av Cecilia här »

Artikeln är en del av Megafonen nr 12 – 2021. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons