***
Renovering. Ordet rymmer så mycket. Å ena sidan drömmar, iver, förändring. Å andra sidan vånda, ångest, fattigdom. Misär.
Nu spekulerar jag bara, men granskar man orsakerna bakom skilsmässor i Sverige dyker troligtvis ”renovering” upp som den främsta – strax ovanför ”vi har vuxit ifrån varandra”.
Därför har jag undvikit ordet. Jag vet att det finns en överhängande risk att alla mina tillkortakommanden kommer fram i samma takt som tapeter skrapas lager för lager. Men vi har bott i huset i tio år och nu hänger våder på sina håll. Jag kan inte prata bort det längre. Vi måste renovera. Och jag inser att min hustru kommer att få dra ett tungt lass. Jag skäms över det.
Jag erkänner: Hon är familjens projektledare. Som så många andra kvinnor. Jag försöker balansera upp det genom att ta all tvätt, merparten av matlagningen, representera i föräldrakooperativet och säkerställa barnens allmänna hyfs. Samt klia hennes rygg i timmar varje kväll. Men jag är en valp och saknar ett grundläggande sinne för struktur. Hur mycket jag än anstränger mig och hur många böcker med titlar som ”Få det gjort” eller ”Du är en B-människa och det är inte bra” jag än läser blir det inte bättre. När jag ser en tidplan stängs två tredjedelar av min kapacitet av. Den primitiva reptilhjärnan som finns kvar mäktar bara med att hålla vitala organ igång. I övrigt: inget. Jag tycks ha ungefär lika stor förmåga att styra upp saker som manusförfattarna i Melodifestivalen har att skriva träffsäkra skämt.
Faktum är att jag sällan kommer längre än tre kapitel i ”Inget mera prokrastinera” innan jag inser att det är mycket intressantare att läsa på om Kanadas statsskick eller om getingar faktiskt fyller en funktion i naturen annat än att irritera. Kunskaper som jag kommer att ha nytta av aldrig. I synnerhet inte under en renovering.
”Vad tror du blir bäst – att sätta gipsplattor eller spänna ny väv i taket?”
”Kanada är en federation som består av tio provinser och tre territorier! De har getingar i samtliga!”
Ja, du hör ju.
Det hade kanske inte gjort lika mycket om jag varit en handy man. Nån som är bekväm i snickarbyxor och kan rätt ord för den där tångliknande grejen som är som en skiftnyckel och som man kan skruva bultar med (Polygrip. Red. anm.). Då hade jag kunnat rädda dan och ledigt stått där och diskuterat vävlim och foder, för att sedan åka hem och göra själv. Men jag kan varken planera eller utföra. Jag är dömd.
Självklart ber jag om råd, men inget är så knäckande för självkänslan som bygghandeln. Min strategi är att direkt deklarera att jag inte kan någonting om någonting. Men även när de förklarar som om jag vore 4 år står jag där helt nollad. Jag brukar sammanfatta kulsprutsregnet av för mig helt nya begrepp med att jag kommer att behöva lite napalm och spackel för att göra ett bra grundarbete. ”Och då kan du måla! Har du tänkt akrylat eller olja?”
”Jag tänkte gå hem och gråta! Ha en bra dag!”
Men snart har vi ett nytt kök. Det är inte min förtjänst. Och mirakulöst nog är äktenskapet intakt. Det finns mycket kärlek. Man kommer långt på det, och på att hon får veto på de kommande tio Netflix-serierna vi ska sträcktitta på. Och nästa grej är en ny tvättmaskin – då jäklar ska jag leverera!
Per Strömbro
Kommunikatör, skribent och tidigare journalist
