The bucket list (Nu eller aldrig) – har ni inte sett filmen så tipsar jag er att göra det. Det är ingen ny rulle men jag minns att den berörde mig. Den handlar om två män som träffas när de är inlagda på sjukhus och bestämmer sig för att leva livet trots bådas obotliga cancer. De ger sig ut på en sista road trip. Själv skrev jag ingen lista, då, för drygt tio år sedan. Men nu slog helt plötsligt blixten ner i huvudet och jag började rada upp drömmar – stora som små.
Jag har nog i mångt och mycket levt efter devisen att det är bäst att göra det som faller en in för stunden, men har efter en gnutta livserfarenhet förstått att det med den filosofin kan vara svårt att lyckas genomföra vissa saker. Saker som måste planeras. Till exempel så finns inte obegränsat med resurser – en resa till Japan kostar trots allt en del. Och tiden, ledighet från jobbet dagen innan avresa beviljas ju sällan.
Det är liksom lätt hänt att drömmarna man trots allt har aldrig blir verklighet. Självklart får det inte gå till överdrift, att pressen och stressen över att bocka av punkterna blir större än glädjen att faktiskt uppleva och göra – eller kanske inte göra? För drömmarna behöver inte vara att åka jorden runt på 30 dagar och klappa stingrockor under vattenytan. Kanske är man personen som aldrig tar det lugnt, varför inte sätta upp en punkt som heter ”gör ingenting i en vecka”…
Många av punkterna på min bucket list är långt ifrån extrema. En är till exempel att tälta i Tyresta nationalpark, vilken ligger ungefär två mil hemifrån. En annan att gå en kurs i street dance, en tredje att göra ett seriöst försök att meditera kontinuerligt och en fjärde ett besök på Gallejaurs kulturreservat som är cirka 20 kilometer från min hemby. 20 kilometer! Och jag har aldrig varit där!
Varje punkt som hamnat på listan har kommit ett steg närmare att bli verklighet. Överblicken gör att det är lätt att prioritera, vad vill jag helst? Vad är inte så viktigt och vad måste göras för att kunna uppnå just den drömmen?
Just nu sitter jag med regnkläder i bilen. Det smattrar på rutorna. Runt omkring höjer sig bergen. Fåren betar i backarna och havets vågor slår in mot stranden Haukland på västra sidan av Lofoten. Värmen i bilen är på 28 grader – vi måste torka våra blöta kläder efter dagens tur. Nummer ett på listan är snart avklarad och det känns skönt i hela kroppen. Så många år den funnits där, viljan att åka till en av världens vackraste platser. I lika många år har det inte blivit av. Jag vill tro att min bucket list har bidragit till att jag faktiskt gjorde det.
Nästa punkt är att utforska meditation och hur, eller om, den skulle kunna tillföra mig något. Till och från har jag suttit i någon ställning med en mansröst i lurarna som säger åt mig att fokusera på förnimmelser i höger fot, men inte något mer. Nu ska jag ge det lite tid och ett seriöst försök. Men först ska jag lägga mig bredvid mamma i tältet för en god natts sömn (hoppas bara att det håller tätt). I morgon drar vi hemåt.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
