KRÖNIKA Cecilia Edström om dokumentären ’Lycklig utan piller’: ”Att inte ta ansvar för den som mår dåligt anses extremt fult”
***
En kvinna i Ghana får frågan vad depression heter på deras språk. Hon ser fundersam ut: ”Vi har nog inte det… Ordet finns inte.” I grannskapet leder frågan till förvirring. Trötthet, besvikelse, utmattad, när man behöver något men inte får det, när man inte kan lösa problemen, stress – det är många olika svar men ingen tycker att översättningen känns helt rätt. Någon plockar till och med upp telefonen för att prata med kompisen om depression och ordets motsvarighet där nere.
Den första kvinnan säger tillslut att närmast är nog uttrycket ”didi” som betyder ”själen sjunker”, men enda gången hon känt det var i samband med sin skilsmässa. I två veckor hade hon ”didi” och skrattar lite lätt på frågan om det verkligen bara var under så kort tid. ”Ja, för dig kanske det är kort”, svarar hon. Min slutsats: Där fanns ingen tid att fundera på livet – det måste levas.
Det här utspelar sig i dokumentärserien ”Lycklig utan piller” där holländskan Sunny Bergman åker till Accra i Ghana för att ta reda på hur de hanterar psykisk ohälsa. Sunny letar efter nya lösningar på själens problem. Hon frågar sig om vi i väst verkligen vet hur själen fungerar.
Människorna där nere lever i fattigdom och sträng hetta men en slås ändå av hur tillfreds de verkar vara med livet i stort. Kanske för att de funnit sig i att det inte går att få det bättre. Som en man i dokumentären säger: ”Det behövs inte speciellt mycket för att vara lycklig, bara lite.”
Det får mig att tänka på min tidigare lagkamrat som satte sig på planet till, jag tror att det var Kenya, för att jobba som volontär. Ett eller två år senare träffade jag henne hemma på blixtvisit. Hon hade nämligen bosatt sig där. På frågan varför, svarade hon väldigt kort. ”Numera blir jag bara irriterad när jag är i Sverige. Vi har allt men vill ha mer och mer. Där nere har de inget men är nöjda och tacksamma över det lilla de har.”
Det är så tydligt hur gemenskapen gör människorna glada. Lycka är att ha en stor familj runt sitt bord och att göra saker tillsammans. Musik och dans är helande inslag i deras kultur.
Medan vi i Sverige förlitar oss på att staten ska kliva in när något händer har de varandra, alltid en hjälpande famn som fångar upp. Om någon är deprimerad delas ansvaret för att lugna personen. Att inte ta ansvar för den som mår dåligt i ens närhet anses extremt fult.
Hela familjer, mor- och farföräldrar, barn och barnbarn, lever i kollektiv och att bli äldre ger status. Att inte besöka gamla släktingar ger en öknamn och man klassas som totalt värdelös.
Någon i dokumentären säger att gemenskap är den största rikedomen av alla. Om man är ensam är man fattig: ”Vad jag vet finns ingen ensamhet i vår kultur”.
* ”Lycklig utan piller” finns på ur.se.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
