KRÖNIKA Cecilia Edström om plastpåsar, sugrör och elbilar: ”Jag har själv varit en ren och skär miljökatastrof under min levnadstid”
***
Förra veckans resa norrut bjöd på kanonväder, i alla fall en av dagarna. Då slog vi läger på en sandstrand vid en av fjällsjöarna. Kaffet kokades över öppen eld och en liten mink tittade titt som tätt fram mellan buskarna. Men synen av plastpåsar, plastdunkar, ett sugrör och gamla rep jämte hjortronkarten under kisspausen drog ner det härliga helhetsintrycket.
Man blir förbannad – ändå kan det faktiskt vara så att det var jag som glömde en av påsarna för något år sedan på en av våra vinterturer. 25 minuter i handen – 400 år i naturen. Det tar alltså 400 år(!) för naturen att bryta ner en ynka plastpåse.
Vetskapen om plastproblematiken har vi haft i så många år att det är rent pinsamt att det är först nu gemene man försöker göra något åt det. Eller förlåt, det finns förstås ett fåtal kämpar som stångat sig blodiga mot många väggar i massor av år. Cred till er.
Men vi andra? Jag har själv varit en ren och skär miljökatastrof under min levnadstid. Eller under de första åren använde jag tygblöjor, ett val jag i och för sig knappast kan ta på mig äran för.
Men tänk vad en ny EU-förordning kan göra. Som de flesta vet så måste butikspersonal numera informera om hur kassarna påverkar miljön. Vissa företag har också börjat ta betalt för dem. Idag, till skillnad från för några månader sedan, skaver det att bära hem ett nytt klädesplagg eller en ny skruvmejsel i en alldeles för stor påse av plast.
Det har gått tre månader och än finns det så klart ingen ren fakta på hur mycket förordningen har påverkat men jag tycker att det snackas massor om det här bland vänner och bekanta. Smarta miljövänliga bärkassar som fästes på kundvagnen har helt plötsligt poppat upp från ingenstans. Och när kvinnan före i kön skäms och ursäktar sig för expediten att hon måste ta en plastpåse har det hänt något. Att en beteendeförändring ändå kan ske rätt snabbt är min enkla analys.
Men dunkar, rep gjorda av plasttråd och sugrör då? Man kan undra över antalet sugrör en människa förbrukar under en livstid? Bara i USA används 500 miljoner per dag. Per dag! Det verkar inte heller spela någon roll hur många gånger man ser ett youtube-klipp på hur någon sliter ut ett långt sugrör ur en sköldpaddas blödande näsa, ändå står man där i baren och dricker drinkar – ur ett sugrör.
#stopsucking
Trots positivismen kring konsumtionen av plastpåsar är jag fortfarande helt övertygad om att mänskligheten kommer att förgöra sig själv antingen genom ond bråd död (läs: kärnvapen) eller i sviterna av miljöförstöringen. I de främst utvecklade länderna vill vi helt enkelt inte göra avkall på vår höga levnadsstandard – inte ens för överlevnad.
Ta till exempel det här med bensin- och dieseldrivna bilar – avgaserna måste bort är alla rörande överens om. Nu är elbilar på stark frammarsch. Bra! Men finns det kapacitet att återvinna utslitna batterier? Kemiingenjören Amrit Chandan säger till The Guardian att batterierna kan åstadkomma ännu större skada än avgaserna om vi inte klarar av att återvinna dem. Kan det vara så att ett miljöproblem byter ut ett annat bara för att vi ska upprätthålla den där höga levnadsstandarden? Och världen är stor, på andra sidan jordklotet dras de med andra miljöutmaningar…
Ja du, det här var tänkt som en positiv text om miljön men allteftersom den skrevs insåg jag att man inte borde försköna. Miljöns framtid ser riktigt mörk ut.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades i senaste numret av Megafonen – läs hela tidningen här:
