Annons

”Ville inte vara flicka längre”

Annons

KRÖNIKA Cecilia om drömmar och uttrycket pojkflicka: ”Den lilla flickan började, utan att sätta ord på det, reflektera över hur mycket könet påverkar”

***

Hockeyproffs. Punkt. Det är helt enkelt svaret på vad jag skulle bli när jag blev stor. Efter att Manon Rhéaume 1992 blev den första kvinnliga målvakten att spela en träningsmatch i NHL lade jag till ”i NHL” när någon frågade. Vi vet alla att det aldrig blev verklighet och att önskan var totalt orealistisk.

Någonstans i drömmen om proffslivet måste jag undermedvetet ha ställt mig frågan hur mina förutsättningar att klara det hade sett ut om jag varit av det motsatta könet. Eftersom det inte fanns några kvinnliga förebilder inom hockeyn så var det egentligen självklart att min hockeykarriär skulle vara över i ungefär samma veva som mina bröst och killarnas muskler började växa sig större.

Visst, det fanns damhockeyspelare även på den tiden, men antagligen var de, helt i enlighet med tidens anda, undangömda i ett sunkigt domarrum. Tv-tid? Nej nej, där stod istället Kenneth Kennholt och sökte vapenlicens för sina stenhårda skott.

Trots att kanadensiskan Rhéaume bröt ny mark så insåg även en elvaåring att det rimligen var en engångsföreteelse och att det aldrig någonsin skulle hända igen.

Den lilla blonda flickan började, utan att sätta ord på det, reflektera över hur mycket könet påverkar exempelvis uppmärksamheten för pojkar respektive flickors idrottande. Flickorna sparkade sin boll i tysthet. Pojkarna klappade till sin puck och på läktarna talades det engagerat om uppspel och vem som hade förutsättningar att ta steget upp. Hela tiden det där ”steget upp”. Där ville jag också vara. Jag ville också ha möjlighet att kliva uppåt, och plötsligt seglade drömmen om att vara pojke förbi proffstankarna.

Jag ville inte vara flicka längre.

Pojkdrömmen fortsatte men ändrade uttryck. Jag paketerade det på ett annat vis till omgivningen. Som tonåring bestämde jag mig nämligen för att jag var en ”pojkflicka”, något som indirekt förmedlade bilden av mig själv som en hårding med integritet och som lirade riktigt tuffa matcher på rasterna i mellanstadiet. Ingen nickedocka här inte. Ingen gullig tösabit.

I dag är ”pojkflicka” ett ord jag ogillar starkt. Det är ett ord som för mig innebär att nedvärdera sitt eget kön som kvinna. Ett ord som egentligen säger att flickor inte kan vara på olika sätt. Att tillägget ”pojk-” betyder något större, starkare, bättre.

Under hela mitt vuxna liv har jag då och då kastat ur mig: ”Som liten var min högsta dröm att vara pojke. Sjukt ändå.” Jag har skrattat åt det och inte funderat så mycket mer runt vad det egentligen var ett uttryck för. Nu känns det mest bara sorgligt och i mitt stilla sinne undrar jag hur många elvaåriga flickor som egentligen bär på sådana tankar.

Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.

Följ Cecilia på Twitter »

Läs fler krönikor av Cecilia här »

 

Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 2 2017:

Klicka här för att läsa tidningen i helskärm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons