Cecilia Edström. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
KRÖNIKA Cecilia Edström om att ignorera andra, alltid vara uppkopplad & snapchat: “Förstör vår hantering av smartphones vårt sociala samspel?”
***
Vi hade planerat middagen i en vecka. Fredag och after work med en av mina bästa kompisar. Hon hade just börjat på ett nytt jobb och pratade engagerat mellan tuggorna. Plötsligt, mitt i en av hennes meningar säger jag ”be right back”, tar tag i min stol, vänder den med ryggstödet mot min vän och börjar prata med kvinnan vid bordet bakom. Väninnan tystnar och stirrar på min ryggtavla.
Kvinnan frågar vad jag har för planer i morgon. Jag svarar att jag inte riktigt vet men att jag i alla fall ska träna. Hon frågar vad jag ska träna och jag berättar om det nya träningsprogrammet. Hon undrar om vi ska gå på bio vid 21.00. Jag svarar att det mest troligt funkar men att vi kanske kan höras under förmiddagen för att spika. Hon går med på det och säger puss och kram och att jag ska ha myz. Jag klappar mina händer, ger henne en fistbump och ett vinnartecken, önskar henne detsamma och formar mina tummar och pekfingrar till ett hjärta. Jag vänder mig om.
– Ah, sorry. Vad var det du skulle berätta?
Den här scenen är inte sann, men nästan. För kvinnan vid det andra bordet är inte på restaurangen fysiskt, men dock i min mobil. När tv:n kom var jag inte född men har förstått att det fördes liknande diskussioner då som det gör nu om mobiler. Förstör vår hantering av smartphones vårt sociala samspel eller är det här en social utveckling som inte skadar oss utan bara är annorlunda mot det vi har som vana?
Det sägs ju att samhället har blivit mer individualistiskt. Är det här kanske en ny typ av egoism som växer fram?
”Är du inte nog intressant så tar jag upp mobilen och hänger med någon annan, alternativt plöjer igenom något av alla orimliga bråk mellan mediepersonligheter på Twitter.”
Jag har till och med kommit på mig själv med att snacka i telefon medan jag betalar ingredienserna till en broccolisoppa på Ica. Kassörskan har garanterat sagt något och jag har liksom bara ignorerat. På gymmet mitt i ett set benböj har brorsan varit med på länk. Totalt oviktiga samtal men det har gått per automatik. *suck* *suck igen* Vad håller jag på med?
Jag har skrivit sms och krockat med folk på stan, och svurit åt andra som skriver sms och springer rakt in i mig. Jag har kört bil och samtidigt kollat mobilen men också blivit
asförbannad på folk som stirrar ner på skärmen och inte har blicken på vägen. Hej hej dubbelmoral.
Men värst är ändå att det privata rummet helt plötsligt blivit tillgänglig för alla. Jag har blivit filmad på krogen och utlagd på snapchat, och för någon vecka sedan på ett spinningpass, 15 minuter in, just när pulsen passerat 70 procent av max, tar en på första raden upp sin iPhone och filmar de andra deltagarna. Inte en tvekan. Inte ens ett försök att dölja vad hon gjorde. Ingen skam alls. Det var snapchat – igen. Hon skickade iväg videon som om det var det mest naturliga. Jag som instruktör borde ha sagt något, gjort något, stampat på mobilen, skickat ut henne ur salen, stängt av musiken, skrikit, portat henne. Istället gjorde jag – ingenting.
Jag chockades och blev handlingsförlamad. Förståelsen för barn som blir filmade på skolan och utlagd på nätet mot sin vilja tiodubblades. Kommer man någonsin i framtiden att kunna välja var man vill synas?
Håller mobilen på att ta över våra liv eller andas hela den här krönikan moralpanik och är ett uttryck för att vara alltför konservativ? Jag vet inte? Är totalt förvirrad.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 3 2016:
