Framför entrén till det ännu slumrande Lilleputtlandet står Stefan Markströms bil parkerad. En röd liten pärla från 1998, stripad med bland annat hans eget ansikte i clownutstyrsel. I år har det gått fyra decennier sedan Stefan slog upp portarna till sommarlandet för första gången.
– Det känns jättekul. Jag har leklusten kvar, fast jag har lekt i fyrtio år. Men det har blivit tyngre med åren. Det är mycket arbete, speciellt på våren när vi ska komma igång, säger han.
Stefan visar runt på området, och låser upp det ena lilla huset efter det andra. Vissa hus är inte större än en lekstuga, men Stefan böjer vant på ryggen och tar spänstiga steg genom de låga dörrarna. Han berättar med stor inlevelse om äventyren som utspelar sig här under de fem till sex veckor som parken har öppet på somrarna. Det yrvakna trollet, boven som rymmer från häktet, Lilleputtgumman, clownerna och häxan.
Han stannar till vid en liten, gammaldags brunn. Alla barn som provar lyckan vid brunnen får ett pris.
– Det här är Randolfs lyckobrunn. Randolf hette en pojke som jag brukade leka med som barn.
Det visar sig att flera av karaktärerna i parken är baserade på personer som Stefan har stött på genom åren.
Kreativt utlopp
Sommarlandet öppnar den 3 juli, om drygt en månad. Innan dess finns mycket att göra, berättar Stefan medan han slänger undan ris som blåst ned från träden sedan i höstas.
– Titta, där har en tall fallit omkull. Den måste jag plocka undan sen, säger han och pekar på ett magert träd som ligger tvärsöver en av de många stigarna i skogspartiet.
Lilleputtlandet är ett kreativt utlopp för Stefan, som inte hade kunnat föreställa sig hur omfattande parken skulle bli när det begav sig. Bland annat har han timrat upp över trettio stugor på området.
– Det här projektet är det mest planlösa jag har hållit på med i hela mitt liv.
Tror du att du hade vågat dra igång projektet för fyrtio år sedan om du hade vetat hur mycket jobb det skulle innebära?
– Jag tror att jag hade ångrat mig starkt om jag inte hade börjat. Tänk alla fantastiska människor jag har fått träffa. Generation efter generation.
Betydande roll
När rundturen tagit slut förflyttar vi oss ett stenkast bort, till huset där Stefan bor tillsammans med sin sambo Alice Krantz. De träffades 2001 och sedan dess har Alice haft en betydande roll för parkens fortlevnad – och för Stefan.
– Utan Alice hade jag svultit ihjäl, skrattar Stefan.
– Han kan inte ens koka potatis, förklarar Alice.
– Jag vet inte hur spisen fungerar, säger Stefan, och serverar kaffe ur en termos.
Alice stod i entrén till parken i nästan tjugo år, men sedan pandemin har hon hållit sig undan stora folksamlingar på grund av sin astma. Men hon lämnar ändå sitt avtryck på verksamheten.
– Alice bakar allt bröd som vi säljer i parken. Hon bakar världens godaste bullar, säger Stefan och tittar leende på sin sambo.
Hon är fortfarande delaktig i Lilleputtlandet, bland annat så hjälper hon till med inskolningen av nya feriearbetare, men befinner sig alltså inte lika mycket på området.
– Det är tråkigt att Alice inte är där nere längre. Jag jobbar med jättebra ungdomar, men ibland behöver man prata med en annan vuxen, säger Stefan.
Viktiga vänner
Parken har vuxit fram pö om pö under åren, och känns lite som en tidskapsel. Ingenting som sätts dit tas bort, berättar Stefan.
– Jag har inte vågat plocka bort något, för då kanske någon blir besviken när de kommer hit.
Även om Stefan gjort mycket jobb själv, så hade inte Lilleputtlandet varit det det är idag utan hjälp från bekanta, förklarar paret.
– Snickaren Göran Bergmark har gjort jättemycket här, från början hade vi Lilleputtlandet tillsammans.
– Och Martin, han kom in 2001, säger Alice.
Martin Johansson, som inte lever idag, var i pensionsåldern och arbetslös i början av millenniet. Stefan tyckte då att han skulle komma och arbeta på Lilleputtlandet i slutet av sitt arbetsliv. Han visade sig bli en ovärderlig del av laget.
– Jag beundrar honom varje dag. Han brukade komma hit och hjälpa mig med allt, även efter pensionen, säger Stefan som ofta påminns om sin bortgångne kollega när han vandrar omkring på området.
– Många byggnader har han varit med och byggt eller renoverat, han var jätteduktig, säger Alice.
Många idéer
Inför årets jubileumsfirande snurrar många olika idéer som Stefan vill förverkliga (men inte avslöja för media).
– Jag har enorma önskemål, visst sjutton måste jag kunna kläcka några nya idéer även efter fyrtio år.
Det visar sig att Alice, med ett yrkesliv inom barnomsorgen, ofta får agera bollplank till Stefan när han kommer på något nytt han vill testa i parken.
– Jag har lite andra värderingar, jag kan avstyra om jag känner att det behövs, säger hon.
– Det är så bra att jag kan bolla med dig, för några av mina idéer är så galna att det hade blivit fiasko annars, säger Stefan och lägger till:
– Alice är min klippa i livet.
Kändisar på besök
Sedan 1983 har Lilleputtlandet haft öppet varje sommar, förutom under pandemin. Besöksantalet per säsong har varierat mellan runt fyra-fem tusen personer, uppskattar paret.
– Om det kommer en kändis hit blir man väldigt glad, säger Stefan och nämner att de fått besök av bland andra Jerry Williams, och naturligtvis många AIK-spelare.
– Jag tror du har skrämt iväg alla AIK-spelare. Du ska alltid fotografera dem, säger Alice och tittar på Stefan.
– Ja, jag var säkert väldigt på.
Ingen dans på rosor
På frågan om hur länge paret planerar att hålla igång sommarlandet svarar båda att de tar ett år i taget.
– Om man inte är så ung längre får man tänka ett år i taget, säger Alice.
Hon har svårt att föreställa sig att någon skulle vilja ta över Lilleputtlandet, med tanke på det hårda jobb som krävs för att hålla igång parken. Ekonomiskt är det heller ingen dans på rosor. Parken ska skötas under hela året, även om den bara har öppet om somrarna.
– Pengar har aldrig varit det väsentligaste för mig. Det här stället kostar året om, men då tänker jag bara “äsch, skitsamma, vi kör ändå”. Jag är väl dum i skallen, säger Stefan.
Hur kommer det sig att ni orkar?
– För att det är så kul, säger Alice.
– Ja, gud så roligt vi har haft, säger Stefan.
Nostalgi-ladan
Inne på Lilleputtlandet finns en lada som, likt de andra, just nu är förseglad med ett stort hänglås. Stefan kallar den för nostalgi-ladan. Inne pryds ladans väggar av tidningsurklipp, fotografier på besökare och saker som folk har glömt kvar sedan sommarlandet öppnade 1983.
En blå börs med kardborrband sitter fastnålad på väggen. Ett tiotal samlarkort med bilar skymtar i ett fack, och bakom en flik går det att läsa att börsen tillhört en norsk pojke vid namn Tommy.
– Vi har haft många norrmän här genom åren, säger Stefan, och plockar upp en handfull gulnade vykort med hälsningar från barn som besökt parken.
– Jag har jobbat som lantbrevbärare i trettiofem år. Jag vet inte om du såg den, men på området finns en gul postlåda, och på den står det ”töms aldrig”, säger han med ett finurligt leende.
Stefan lägger tillbaka vykorten i en låda och är tyst en stund.
– Jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till folket, som de kan läsa sedan, när jag inte finns mer. Då får de tömma postlådan och hitta brevet, säger han innan han åter låser ladan.
