Om det egentligen var värt det, är det första att börja nysta i, menar Magnus Lindwall som är professor i hälsopsykologi.
– Det är något många av oss kan känna i vardagen. Varför gör vi egentligen det här? Drivkrafterna bakom avgör om känslan av tomhet består eller inte.
Belöningen med att göra något är en särskilt viktig pusselbit.
Han tar träning som exempel:
– Ligger motivationen endast i att gå ner i vikt – och man tänker ”bara jag går ner de här tio kilona, då kommer jag bli lycklig och nöjd med allt” är risken stor att man känner sig lurad. När de där tio kilona är tappade har man ändå inte hittat lösningen med livet.
Är motivationen bakom så kallad kontrollerad och därmed kortsiktig; till exempel fixerat vid ett specifikt mål som vikt – håller tomheten nämligen gärna i sig. Diskrepansen mellan förväntningarna på vad som ska hända kontra det som händer blir för stor.
Men ser man däremot till att inte lägga alla ägg i samma korg, utan även värdesätter processen till målet, blir svackorna sällan så djupa.
– När plugget till en tenta inte är för jäkla jobbigt – inte bara blod, svett, tårar och pannben – utan snarare lite trevligt, blir vägen i sig belönande. Kanske inte i form av andra saker som är direkt belönande men på ett kortsiktigt ytligt plan, utan mer genom att man byggt upp en hållbar miljö.
Vilka fördelar finns? Kanske kan man hitta saker i det man studerar som är lite spännande? En annan del är minskade barriärer i närmiljön.
– Att ha en sambo som gnäller varje gång man ska iväg och plugga, är ju exempelvis ett hinder att tänka över.
Fest, lopp eller en tenta – hur hanterar man bäst konkreta och större prestationer?
– Det hjälper att ha vidrört ett par tankar: Men sen då? Ägnat några funderingar kring vad som väntar längre fram. Sen, att ha pluggat till något av fri vilja, för att man faktiskt vill använda kunskapen kanske till ett framtida yrke. Och autonomi, att ingen annan valt utbildningen, utan du själv.
Kanske dopamin-dipp i form av att vara bakis från allt roligt man gjort? Nja, det är något Magnus Lindwall värjer sig mot.
– Många slänger sig med begrepp från neurovetenskap som ska förklara en stor del av våra beteenden, men så enkelt är det inte. Dopamin är absolut kopplat till motivation och kroppen reagerar på obalansen som uppstår när ett mål är uppnått, absolut. Men att stirra sig blind på upp och nedgångar i enskilda signalsubstanser riskerar att ge en ytlig bild av helheten.
Han återkommer till att zooma ut på ett bredare perspektiv: hållbarhet.
– Det finns inget som kan leda till långvarig eufori och lycka i paradiset. Att vara förberedd på att det kan kännas lite tomt och inte är så farligt, tror jag kan hjälpa.
Ge sig tid att pusta ut?
– Ja, kanske kan man vara lite lycklig och tom samtidigt? Inte hoppa på hästen direkt efter examen eller festen, utan vila lite i allt man gjort och låta sig känna det man känner.
Louise Augustsson
