KRÖNIKA Cecilia Edström om extroverta och introverta människor, för- och nackdelar med personlighetsdragen och hur vi kan få fram fler och bättre idéer.
***
Det är svindlande när man börjar fundera över det. Alla dessa människor som av en eller annan anledning inte klarar av att framföra sina tankar och idéer på ett sätt som samhället ger dem utrymme att göra. Jag vet, det är ett hypotetiskt resonemang, men om de hade haft det kanske cancerns botemedel hade varit här eller varför inte p-piller för män.
I vårt samhälle är det tyvärr oftast så att de utåtagerande som snackar och tar för sig får chansen att påverka mest. Vi värderar många gånger social kompetens högre än kunskap – extrovert framför introvert.
Forskningen säger att drygt en fjärdedel av befolkningen är introvert men att samhällsnormen gjort att många till stora delar tryckt undan det personlighetsdraget, vilket känns ganska sorgligt. Ska man behöva vara någon annan för att få sin röst hörd?
Dessutom finns det så många förutfattade meningar om vem som lämpar sig bäst i vilken roll. Till exempel att extroverta personer skulle passa bättre som chefer och ledare. Bilden av en ledare är att den är utåtriktad, engagerande, bra på att nätverka det vill säga har alla de egenskaper som en extrovert personlighet har.
Men är det så att motsatsen, alltså en introvert, skulle vara en sämre ledare? Nej! Inte om man får tro Susan Cain som i sin bok ”Tyst” slår fast att det finns en rad skickliga chefer som hon klassar som introverta, till exempel Moder Theresa, Bill Gates, Gandhi, Abraham Lincoln och även USA:s nuvarande president Barack Obama.
Tänk en relativt vanlig situation på jobbet, hur det oftast går till på idékläckarstadiet. Man sitter i ett möte med avdelningen. Helt plötsligt slänger chefen ut frågan hur personalen tänker att produktionen ska kunna ta ytterligare ett steg i utvecklingen. Här gäller det för det första att vara snabb och direkt är det någon eller några som kastar ur sig idé efter idé. Ett fåtal personer sitter däremot tysta och tycker att det är obehagligt att berätta sina tankar inför en hel grupp eller kanske behöver de mer tid för eftertanke och analys. Mötet är slut och chefen fick med sig några medelbra ideér från den extroverta skaran. Jättetråkigt! Det var nämligen hos en av de introverta det absolut bästa förslaget fanns. Det förslaget som kan ha varit skillnaden mellan företagets succé och misslyckande. Något överdrivet kanske – men ni fattar grejen.
Det är svårt att komma åt problemet men medvetenheten om att den bästa idén inte alltid behöver komma från den som skriker högst och säger först ska inte underskattas. Ge folk andra plattformar att framföra sina idéer på och tid att tänka. Prata med dem i enrum och förklara att just deras tankar är viktiga, eller varför inte lösa det på något helt annat sätt. För vi måste lösa det!
Jag läste någonstans att de här vitt skilda personligheterna värderas olika runt om i världen. I Japan värdesätter man den introverta medan USA är urtypen för den extroverta. Då kan man med lätthet dra slutsatsen att vi i Sverige successivt kommer att förflytta oss mot det västliga hållet, precis som vi gör i det mesta, alltså värdera utåtriktade personer ännu högre än vi redan gör.
Men varför inte streta emot och försöka anpassa metoderna efter människorna istället för tvärtom? Det skulle vi tjäna på big time.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
33-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidningen 22/10:
