***
Med en suck så djup att Marianergraven känns som en liten grop i jämförelse öppnas kylskåpet. Föräldrarna är på helspänn. Det pirrar i fingrarna och spänningen (läs: ångesten) är lika hög som under den kubanska missilkrisen. Den stora frågan är vilket kvällsfika som ska väljas.
Missförstå mig rätt, vi går igenom samma kvällsfikekris varje dag och proceduren följs till punkt och pricka varenda gång. Vi har fulländat koordinationen av himlande ögon, djupa suckar, skramlande av diverse flaskor i kylskåpet när dörren stängs alldeles för fort och den resignerade tonen när valet äntligen görs, en ton som på intet sätt markerar att barnen är nöjda med sitt val utan att de kan tänka sig gå med på att välja något som finns hemma. Något som de själva valt i affären ungefär tre dagar tidigare.
Varje dag man är hemma på “sommarlov” är lika delar spänning och prövning av ens diplomatiska förmågor.
Och jag vet vad du tänker, du som har träffat mig och kanske vet lite mer om min världsfilosofi. Eftersom jag förbereder mina barn för fientligt övertagande av världen så är det liksom självklart att de kommer ha både det ena och det andra att säga kring saker och ting. Att vara konsekventa i sina beslut är, som för varje blivande liten diktator, inte deras styrka. Mhm, tonåren har inte ens börjat och jag förutspår risk för allvarliga psykiska påfrestningar på oss föräldrar.
Varje dag man är hemma på “sommarlov” är lika delar spänning och prövning av ens diplomatiska förmågor. Själva diskussionen kring semestern var sinnebilden av demokratiskt beslutsfattande mellan fyra tvåbenta individer och en fyrbent varelse-av-obestämd-art (läs: förmodligen hund korsad med dammråtta och besatt gosedjur).
När det pratades om att åka på semester så ville den ena till utlandet, den andra till fjället, den tredje till Legoland och den fjärde ville helst vara hemma. Inget litet krav att förena önskemål som sträcker sig över halva Europa. Neutrala alternativ och kompromisser presenterades och slogs ner lika fort. Det ledde till ett diplomatiskt stillestånd då förhandlingarna fick avbrytas i säkert en vecka innan arbetet mot någon form av beslut kunde fortsätta. Sen fick man räkna in andra faktorer som väder, pengar, energiförråd med mera. Att vi började diskutera semester just efter att undertecknad blivit sjukskriven och helst bara ville hitta ett hål, helst i fjällen, där hon kunde lägga sig och tillfälligt avlida, hjälpte inte förhandlingarna nämnvärt. Av någon outgrundlig anledning så menade barnen att de vill göra saker på semestern, aktiveras, uppleva och andra liknande actionfyllda verb. Sova och vila är ord som tycks fullkomligt saknas i deras ordförråd.
Men räddningen kom i form av ett mikroboende på hjul och konceptet mikrosemester. Att åka ut med husvagnen några dagar i taget. Bad, fiske, skogspromenader, sällskapsspel och en och annan film. Däremellan kompisar, Roblox, tjat om planerade aktiviteter, värmebölja (man är då aldrig nöjd), migrän deluxe och så skuldkänslor för att man inte orkar fixa i trädgården.
Neutrala alternativ och kompromisser presenterades och slogs ner lika fort. Det ledde till ett diplomatiskt stillestånd då förhandlingarna fick avbrytas i säkert en vecka.
Såå, vad har vi lärt oss av den här sommaren? Jo, följande:
1. Sommarlov är inte till för att sova till tio. Minst ett av tvåbenta barn och den fyrbenta har synpunkter på detta.
2. Jag är inte rasist men om du är en mygga så hatar jag dig djupt oavsett din personlighet.
3. Det kommer en sommar nästa år. Och den ska tamejtusan börja planeras i januari!
