På frågan om vad som väckte Berthil Åkerlunds intresse för Afrika nämner han en poster från 1970-talet och ett minne från hans pappas barndom i Båtvik. Postern, som satt på väggen i Berthils rum på Norrböle visade en solnedgång över savannen någonstans i Afrika, och skapade en längtan hos den unge Berthil. Historien från hans pappas barndom handlade om den dag då en bananbåt med breda segel angjorde hamnen i Båtvik och mörka män med nakna överkroppar lastade av bananstockar i den västerbottniska tallskogen.
– Det där minnet fäste i mig och skapade en fascination för Afrika. I vuxen ålder jobbade jag för olika hjälporganisationer och fick se sånt som man som turist aldrig kommer i närheten av, berättar Berthil.
Det han syftar på är allt från vardagslivets gilla gång till åren då HIV/aids grasserade som värst i många afrikanska länder. Båda scenarierna är långt från de hoppande massajer som blivit något av sinnebilden för populära turistattraktioner bland turister på den afrikanska kontinenten.
– Vi kunde komma till byar där människor satt utanför sina hus, döende i aids. Det var ett dödens rike. Sådant sätter spår, säger Berthil som jobbat på bland annat Läkarmissionen där en del av hans uppdrag gick ut på att åka till Afrika och rapportera från organisationens olika projekt.
Jag för olika hjälporganisationer och fick se sånt som man som turist aldrig kommer i närheten av.
Men de långa resorna resulterade i betydligt mer stoff än vad som behövdes till rapporterna. Berthils möten med människor och företeelser resulterade i en rad böcker med Afrika som fond där den mest kända handlar om Denis Mukwege – läkaren som fick Nobels fredspris 2018 för sitt arbete för att motverka sexuellt våld mot kvinnor.
– Jag såg ett inslag om honom på tv-programmet CBS 60 minutes och eftersom Läkarmissionen stöttat hans arbete kunde jag få kontakt med honom via dem. Den tredje gången jag skulle resa för att intervjua honom för boken fick jag ett samtal kvällen innan. Det visade sig att han blivit utsatt för ett mordförsök för sitt arbete. Lyckligtvis överlevde han, säger Berthil.
Men trots ett yrkesliv som till stora delar tillbringats på en helt annan kontinent har Skellefteå på olika sätt gjort sig påmint i Berthils liv – även i Afrika. Som den unga kvinna han delade taxi med i Nairobi och som visade sig bo i Ursviken. Och som dessutom vuxit upp på Odalgatan, närmare bestämt i det hus som Berthils pappa byggde för många år sedan.
– Ett annat exempel är den gången jag stötte på ett svenskt par vid en gränsövergång, denna gång i Mellanöstern. Det visade sig att en av dem var min kusin. Det är som att jag alltid fått tecken från Skellefteå under mina resor.
2017 gjorde Berthil sin sista reportageresa till Afrika och en tid efter infann sig frågan kring framtiden.
– Jag har mött så många människor som på olika sätt kopplat till min bakgrund i Skellefteå. Jag kände att det var dags att skriva något härifrån.
”Guldstadens olösta gåta” utspelar sig i såväl det nutida som det dåtida Skellefteå. Sommaren 1965 gör pojkarna Benny och Berra en makaber upptäckt i en järnvägsvagn i Skellefteå då de hittar liket efter en man som kallas Gruvarbetaren. Polisen lyckas emellertid inte lösa fallet men 50 år senare uppstår en öppning. Boken tog tre år att skriva, mycket för att Berthil ville göra materialet rättvisa.
– Boken är en blandning av ren fakta vad gäller platser och gatunamn och fiktion som ofta utgår från mina egna minnen. Som den granntjej som tappade en sko i Boströmsbäcken. Och pastorn i boken. Han har sin verkliga förlaga i en turnerande Stockholmspastor som predikade för hemmafruar i Missionskyrkan mellan lunch och middag. Men det gäller att komma ihåg att det är förlagor, inte personporträtt, säger Berthil.
Det är som att jag alltid fått tecken från Skellefteå under mina resor.
Berthil beskriver sin roman som en blandning av Agatha Christie, Femböckerna, Bröderna Hardy och Morden i Midsomer. Hans förhoppning är att nå fram till läsarna, något han delvis tycker sig ha gjort eftersom romanen fått ett fint mottagande.
– Inga jämförelser i övrigt men när Sara Lidman läste Jernbarne-sviten i radio, då stannade Skellefteå. Jag tror det hade att göra med människans behov av att få sin tillvaro bekräftad, något som också kopplar till berättartraditionen här uppe, säger Berthil och fortsätter.
– Jag frilansade för Expressen för länge sen när Bo Strömstedt var chefredaktör. Han älskade Västerbotten genom dess stora författare, PO Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren. Precis som jag hade han en frireligiös bakgrund och menade att berättandet skapades i kyrkbänkarna, säger Berthil.
Berthil växte upp på Norrböle, 100 meter från Norrvalla. Han säger att han växte upp bland dynamiska människor där Curt Lundmark, som senare blev förbundskapten för hockeylandslaget, och Lundberg-gubben vars söner senare uppfann baklastaren, är bara två exempel.
– Åren efter att jag flyttat från Skellefteå sa jag att jag besökte Skellefteå när jag åkte hit och hälsade på familjen. Men när jag var runt 50 började jag säga att jag åkte hem. Hemstaden och uppväxten kommer närmare när man blir äldre, säger Berthil.
För den som hoppas på en uppföljning på Guldstadens olösta gåta har Berthil positiva besked.
– Jag har en idé till en roman till. Det känns väldigt roligt att hålla på med det här.
