Vad är det mest självklara för dig? Det som du gör utan att ens tänka på det. Att kliva upp på morgonen? Att andas? Att gå, eller äta? Eller är det kanske att känna tacksamhet över att få vara med, över att vakna varje dag. Att gå till jobbet, se till att både man och barn har det bra och att trygga rutiner följs. Det mest självklara som du aldrig reflekterar över men som du inte heller ser ditt liv utan. Sådana saker har varit mina självklarheter, förankrade i tillvaro och praktikalitet.
Det finns en uppgivenhet i att göra (nästan) samma sak varje dag, att gå en beprövad väg. Och ibland pyntar vi den här uppgivenheten till trygghet. Det som är bekant är också tryggt. Marginalerna för vad som då kan förändras är små. Man är sitt eget tolkningsverktyg, man ser hela omvärlden genom ett jag-filter. Tolkar det som finns omkring dig genom dig själv, dina värderingar och övertygelser. Ett system som har undergått en del tester och som till slut har bedömts vara inte bara funktionellt och dugligt utan även önskvärt att användas.
Men då säger kanske du: jag sitter inte alls och tolkar och ger mening åt saker och ting, jag bara lever. Ja, visst, men du gör så mycket mer än vad du själv anar. Och ska man titta på fysiken i det hela, ja, då är vi inte mer än partiklar som krockar med varandra och ger upphov till kedjereaktioner.
Problemet med system är att emellanåt kollapsar de och då står man helt plötsligt utan sitt tolkningsverktyg framför den egna inbyggda skärmen som blinkar på “Error. Not computing” och fattar inte riktigt hur man ska ta sig vidare.
Så här med facit (nästan helt) i hand kan jag meddela att 2024 har varit ett väldigt otursamt år. Någon gång i februari skrev jag om hur “bra” året hade börjat, med trasig bil och uppskjutna operationer. Det fortsatte med ett betyg som satte hela mitt professionella liv på vänt och en sommar som kantats av en förkylning på steroider som lämnade mig utan röst i över en månad. Visst hade det kunnat sluta där, men så roligt ska vi inte ha det… Nä, det blev akut sjukdom och operation som gjorde att jag missade de sista sju pass jag hade kvar på praktiken. Och som lök på laxen meddelade skolan att undertecknad måste göra om hela praktiken. Inte bara det som jag missade. Logiskt…
Jag menar inte att gnälla. Egentligen är jag bara så väldigt, väldigt trött. Att det aldrig blir lugnt och livet bara flyter på. Att man måste kämpa så hårt för lite ro. Att det inte finns ett alternativ till den här kampen. För vad är egentligen alternativen? Kämpa eller dö. Och jag tänker inte dö.
Anna Nilsson
