***
Det har snart gått 15 år sedan jag, då 21 år, och Peter Ziolkowski bestämde oss för att dra igång Megafonen. Året var 2010 och Skellefteå var en, i mångas ögon, rätt sömnig stad.
Just det – hur folk såg på Skellefteå – var något vi ville ändra på. Den allmänna inställningen var att “här händer det ingenting”, vilket faktiskt inte stämde.
Den allmänna inställningen var att “här händer det ingenting”, vilket faktiskt inte stämde.
Till en början satsade vi digitalt med hemsidan Megafonen.se som vi fyllde med nöjesnyheter, lokala bloggare, vimmelbilder och svaret på frågan “vad händer i helgen?”.
Jag och Peter var själva ute och fotade på krogarna varje (!) helg, vilket är en hängivenhet som jag i efterhand minns med både beundran och en “det där är inte hållbart”-känsla, speciellt eftersom företagets omsättning var minst sagt blygsam.
I brist på intäkter fortsatte vi dock att jobba hårt för att bygga varumärke med allt från karaoke-event på Stadsfesten till en, om jag får säga det själv, storslagen ett-årsfest på Folkparken våren 2011.
Megafonen med sina vimmelbilder och lokala bloggprofiler hade blivit en grej, men både jag och Peter insåg att om det här ska hålla måste vi se över vår affärsmodell.
Resultatet blev att addera en riktig tidning, en sådan som trycks på papper. Redan 2012 ansågs det bakvänt att gå från digitalt till print, men vi trodde på idén som så här i efterhand visat sig vara lyckad.
Att vi hållit fast vid den strategin är en av de saker som jag är absolut mest stolt över.
Mer än tio år senare har vi producerat 156 tidningar, alla fyllda med lokalt läsvärde och annonser från lokala företag. Tanken var redan från början att innehållet skulle hålla hög kvalité trots att den är gratis – och att vi hållit fast vid den strategin är en av de saker som jag är absolut mest stolt över.
“Om tidningen blir läst blir även annonserna lästa, vilket resulterar i mer försäljning” har varit grunden i affärsplanen som gäller än idag.
Att jag nu ska sluta på Megafonen är inget dramatiskt beslut. Det är till 100 procent självvalt och ett resultat av en ohållbar arbetssituation, som jag själv varit med att skapa.
156 tidningar betyder även 156 deadline-veckor och helger som jag gått upp orimligt tidigt för att – alltid i sista stund – få ihop produkten.
Antalet morgnar som jag vaknat med tryck över bröstet har tyvärr varit alltför återkommande.
Det har varit tillfredsställande att gång på gång lyckas skapa riktigt bra tidningar med små resurser, men även urladdningar som lagt beslag på en orimligt stor del av min energi.
Antalet morgnar som jag vaknat med tryck över bröstet, och bilturer där tårarna runnit ner för kinderna, har tyvärr varit alltför återkommande.
Vi har länge vetat att något måste förändras, inte minst för att vår organisation – som idag består av sex heltidstjänster – inte ska stå och falla med en person. Att göra förändringar är dock ofta jobbigare än att fortsätta som vanligt, även om man vet att det i efterhand skulle bli enklare.
För knappt ett år sedan lovade jag mig själv att det måste till en mer drastisk förändring.
Hur som helst – för knappt ett år sedan lovade jag mig själv att det måste till en mer drastisk förändring och landade i beslutet att gå vidare från Megafonen. Visst, jag kanske hade kunnat vara kvar med färre arbetsuppgifter – men då skulle risken att falla tillbaka i gamla hjulspår vara allt för stor.
Att jag slutar betyder dock inte slutet för Megafonen på något sätt. De övriga anställda finns kvar, och ambitionen om att sprida kvalitativ journalistik och skapa en bra plattform för lokala annonsörer kvarstår, precis som tidigare.
De redaktörer och mediasäljare som finns i bolaget har varit med oss i många år, och har mitt fulla förtroende.
Planen framåt är att Megafonen ska fortsätta att drivas som en egen enhet med fristående redaktion, men med tekniskt stöd av NTM-koncernen som äger 51 procent av bolaget sedan hösten 2021.
För läsare och annonsörer kommer förändringen knappt att vara märkbar.
Planen framåt är att Megafonen ska fortsätta att drivas som en egen enhet med fristående redaktion
Med det sagt vill jag även ta tillfället i akt att skicka ett stort tack till dig som läsare – men även de som möjliggjort Megafonens framväxt.
Det är vimmelfotografer, bloggare, personer som låtit sig intervjuas, modeller som ställt upp för modefotograferingar, frisörer som stylat, samarbetspartners, annonsörer, familjemedlemmar som korrekturläst – och inte minst våra fastanställda.
Frida, Jonas, Malin, Caroline och Lina som jobbar hos oss idag – ni är stjärnor! Julia och Daniel som var med under de första åren samt Jonatan och Tinika som arbetat hos oss i modern tid – tack för allt ni bidrog med.
Ett extra tack till Susanne också, som bidragit med recept i över 14 (!) år, och Cecilia som varit vår flitigaste krönikör.
Och Peter – vilken resa det varit. Våra olikheter har gjort oss till det perfekta radarparet. Vi har ofta olika synsätt, men alltid med en gemensam vilja att göra det som är rätt för alla omkring oss.
Jag är så stolt över allt vi åstadkommit.
Tack!
