P1 Morgon kan, vid sidan av Studio Ett och SVT:s Aktuellt, med fog betraktas som ett av Public Services främsta flaggskepp när det gäller nyheter.
Elias Wahlberg är en av de tre programledare som turas om att leda programmet där de senaste nyheterna analyseras och kommenteras av Sveriges främsta makthavare och experter – personer som ofta är både hårt medietränade och slipade retoriker.
– Det är klart jag fick lite puls första gången jag intervjuade en partiledare men man vänjer sig ganska fort. När man gör det nästan varje dag lär man sig hur intervjuer och makthavare fungerar. Men man måste vara ödmjuk inför det faktum att man sänder live och att allt kan hända. Man kan bli överraskad, säger Elias.
Enligt Elias är det rent generellt ganska lätt att bli bortdribblad av makthavare när det gäller stora och komplexa ämnen som till exempel klimatpolitiken. Man kan vara påläst inom de delar intervjun ska handla om men ändå bli bortfintad under resans gång.
– De kan alltid byta spår till något helt annat inom samma ämne, något man inte har koll på. I kunskap är man nästan alltid i underläge.
Det går inte att säga annat än att Elias karriär gått spikrakt. Något som givetvis förutsätter skicklighet i yrket men som också kräver ett visst mått av flyt. Och vad är mer flyt än att lyckas knipa en av branschens kanske mest åtråvärda praktikplatser på Ekoredaktionen där Elias under åren testat merparten av de roller redaktionen har att erbjuda.
– Det har gått spikrakt men jag vet inte om jag helt och hållet förtjänar det. Lite tur är det också. Gör man inte bort sig helt under praktiken har man goda chanser att få ett vikariat, vilket jag fick. Och sen blev jag kvar.
– Det är en stor fördel att ha jobbat med och fått insikt i alla delar på redaktionen. När jag väl började leda P1 Morgon var det som att hitta hem, säger Elias som också hunnit med att jobba en sommar som korrespondent i London.
Släppte musik
Men att jobba som journalist var ingen dröm Elias hade som barn och ung. Under uppväxten på Mobacken i Skellefteå var det fotboll som gällde fram till 15-års ålder när musikintresset tog överhanden.
Under flera år levde Elias sitt liv i stans replokaler och på Mullberget där han och några kompisar startade bandet Stolen Deer som resulterade i albumet Morning Peasant, en del spelningar och möjligheten att vara förband till Deportees och Kristian Anttila.
– Det var en riktigt bra tid i livet. När jag tänker tillbaka på det känns det som att vi nötte på i tio år med Stolen Deer för att försöka slå igenom på riktigt. Men egentligen var det bara tre år. Det var skitkul och har helt klart lämnat något slags avtryck.
Efter tiden med Stolen Deer och en tid i London började Elias, då 24 år, att börja fundera på framtiden. I samband med poddboomen några år tidigare hade han börjat intressera sig för radio och podcasts och kom på så sätt in på journalistspåret.
– Jag tyckte det var kul med ljud, det var inte svårare än så. Jag var ju ändå 24 år och ville komma igång med något. Då låg journalistiken nära till hands. Och med jobbet har samhällsintresset kommit. Jag var inte så ambitiös tidigare, ingen elevrådsordförande direkt. Det har kommit senare, säger Elias.
Myndig och bjussig
Och nog kan man få bilden av en elevrådsordförande när man hör programledarna på P1. Korrekta, perfekt avvägda i ton och anslag. Inga yviga gester eller personliga inspel. En yrkespersona som tjänar sitt syfte men som också kan vara svår att balansera när mer fria själar ska intervjuas. Som Loreen till exempel.
– Det är kul hur man fungerar när en person som hon kommer in med en massa härlig energi, kramar om en och kallar en älskling i direktsändning. Man ska vara myndig men ändå lite bjussig, det är inte helt lätt.
Kanske har det att göra med att jag inte är infödd västerbottning. Eller att jag dagarna i ända jobbar och umgås med människor med utpräglad skelleftedialekt. Men enligt mig finns det inte mycket i Elias Wahlbergs radioröst som skvallrar om hans ursprung. Ett påstående han inte riktigt gillar och som kollegor och lyssnare inte skulle hålla med om.
– Vad synd att det inte märks. Jag anpassar absolut min dialekt en del men är noggrann med att behålla vissa saker också. Sche-ljuden till exempel. En liten lokalpatriotisk symbolhandling jag ägnar mig åt är att berätta att klockan är “schu minuter i schu”. Det handlar nog också om vem som lyssnar. Både kollegor och lyssnare tycker jag har mycket dialekt kvar även i sändning.
