För ett par år sedan åkte Magnus Hammega med en grupp fiskeintresserade stammisar från Hela Människan på fiskeresa till Saltströmmen i norska Bodö. Efter några dagar av fiske och gemenskap vänder sällskapet åter mot Skellefteå. Vid en bensinstation stannar Magnus minibussen för att tanka och medan han gör det kliver en av männen ur bilen och kommer fram till Magnus.
– Du har räddat mitt liv, jag ville bara att du skulle veta det.
För Magnus Hammega är den här händelsen ett exempel på hur konkret socialt arbete kan förändra livet för människor. Hur känslan av syfte, gemenskap och tillhörighet kan lyfta den som hamnat på botten.
– Att se hur ett liv vänder, det är den största belöningen. Genom att fokusera på det friska i människan har vi en utgångspunkt för att vända livet, säger Magnus.
Magnus Hammega har ett mångårigt förflutet när det gäller att arbeta med människor. Efter att ha verkat som präst inom EFS-kyrkan i Pitebygden och sedan samordnande konsulent inom Röda Korset i inlandet var han en kort sväng inom säkerhetsbranschen innan längtan till kyrkans värld och människor tog honom till jobbet som föreståndare för Skellefteå stadsmission 2016.
Bytte namn
2024 bytte Skellefteå Stadsmission namn till Hela Människan Skellefteå och blev en del av den nationella organisationen med samma namn – en sammanslutning där 12 ekumeniska kyrkor och kyrkliga organisationer är huvudmän och med verksamhet på 63 svenska orter. Verksamheten bedrivs dock på samma sätt som tidigare.
Viljan att ägna sitt liv åt människor som behöver en stödjande hand började redan i ungdomen och är fast förankrad i den kristna tro som Magnus fann i tonåren. Och som han kan tacka en amerikansk baseboll-tränare för.
– Jag tyckte kristna betedde sig som att de var förmer än andra. Och jag hade inte vuxit upp i ett kristet hem heller även om jag hade en barnatro. Men John, som tränade det lag jag spelade i, visade mig att tro är för vanligt folk, att Jesus inte kräver det perfekta. Det var viktigt för mig att få nys på.
Det här är ett kall. Men samtidigt måste man lära sig konsten att stänga dörren om sig när man kommer hem.
”Har stora hjärtan”
När jag träffar Magnus Hammega i Hela människan Skellefteås lokaler på Älvsbacka är det eftermiddag och dagens lunchservering är avslutad. Nere i källaren ligger verksamhetens varulager som kontinuerligt fylls på med bistånd från en rad livsmedelsföretag i Skellefteå. Varorna kan ha skadade förpackningar eller kort datum och skulle annars ha slängts.
– Skellefteborna och företagen har stora hjärtan. En gång hade en lastbil från en lokal köttproducent vält, då ringde de till oss och erbjöd oss att ta vara på köttet. Då var frysarna så fulla att de knappt gick att stänga, säger Magnus.
Att Skellefteföretagen är generösa är avgörande för Hela människan, särskilt i de tider vi nu befinner oss i med ekonomisk nedgång och högre priser. För enligt Magnus Hammega är det tydligt att behoven av stöd har ökat markant i Skellefteå under de senaste åren.
– Vi skulle behöva dubblera vår verksamhet för att möta de behov som finns. Så ser det ut nu. Intresset för de kassar med mat som vi delar ut varje fredag har dessutom tredubblats på bara ett år. Vi kan se det växande behovet i alla grupper, från nyanlända till ensamstående med barn och pensionärer.
Men det är inte bara de ekonomiskt hårda tiderna som spelar in. Magnus Hammega ser en välfärd som monteras ner och där det krävs mer än tidigare för att få hjälp. Det krävs också en större individuell insats från den utsatta när det gäller att ta reda på vilket stöd man har rätt till. Det personliga mötet med kommuner och andra instanser har blivit svårare att få till, du måste själv ha orken att boka möten och ta reda på vad du behöver göra.
– Alla har inte den kraften och då hamnar de hos oss. Här hamnar man direkt öga mot öga med en människa. Vi kan erbjuda samtalsstöd och har också bra kontakt, via diakonin, med kommunens beroendeenhet och församlingarna på orterna runt om Skellefteå.
Och det är ofta just beroendet som hindrar människor från att ta sig upp ur utsattheten.
– Drogerna är ett stort problem, det ser vi hela tiden. Det är en enkel men dålig flyktväg. Vi har lyckats hjälpa människor att ta sig ur beroendet men givetvis har vi också sett människor som dukat under för det. Och så har vi ensamheten, många har faktiskt ingen att vara med, att tala med. Kanske har man förlorat jobbet, sin fru eller man. Här gör vi skillnad som en öppen mötesplats där alla är välkomna, så länge man är nykter när man besöker oss.
Vi skulle behöva dubblera vår verksamhet för att möta de behov som finns. Så ser det ut nu.
Volontärer och frivilliga
Magnus Hammega bjuder på kaffe i det trevligt röriga personalrummet på Hela människan. I dagsläget är de tre personer som jobbar heltid: Magnus som är föreståndare, kollegorna Kicki som är verksamhetsassistent och My som är köksansvarig. De skulle dock behöva få in kompetens kring beroende och en samtalskontakt. Det säger sig sig självt att verksamheten är beroende av volontärer och andra frivilliga.
– Jag kan inte nog understryka den viktiga roll våra volontärer spelar. Vi har ett 20-tal volontärer som stöttar i den dagliga verksamheten med både praktiska och sociala uppgifter. Kring jul och vid speciella tillfällen har vi dessutom mellan 40 och 50 volontärer som hjälper till. Den här verksamheten skulle inte finnas utan dem, säger han.
”Är ett kall”
Att Magnus Hammega och kollegorna Kicki och My samt övriga volontärer har fullt upp blir tydligt när man ser vad Hela Människan faktiskt gör. Förutom frukost- och lunchservering mellan måndag och onsdag varje vecka anordnar man en rad aktiviteter som utbildningar i första hjälpen och användandet av en smartphone. Man anordnar också läger och föreläsningar, har en speciell samtalsgrupp för kvinnor och en kör som samlar mellan 25 och 30 personer – för att nämna en del av allt man gör. Det ligger nära till hands att fundera på hur man får orken att räcka till i en verksamhet med lika begränsade resurser som stora behov.
– Det här är ett kall. Men samtidigt måste man lära sig konsten att stänga dörren om sig när man kommer hem, utan att för den skull tappa sitt engagemang. Det lär man sig allt eftersom.
Men det är svårt att undvika att vara ledsen ibland, såklart, säger Magnus och fortsätter.
– Jag kan känna både ilska och ödmjukhet i mitt arbete. Ilska över samhället och ibland över personer som tar återfall när de börjat hamna på rätt spår. Och samtidigt en ödmjukhet inför den kamp som alla i ett missbruk för. Belöningen får man när man ser hur människor växer och vänder livet. Det är helt fantastiskt.
