Under tre tisdagar har Sverige kunnat följa Skelleftebon Felix resa under de år han blev trakasserad och förföljd av en stalker. Sporadiska sms från ett okänt kontantkortsnummer utvecklades snabbt till en flodvåg av hotfulla meddelanden samtidigt som stalkaren även underminerade Felix rykte genom att kontakta familj, vänner, bekanta och arbetsgivare med falska påståenden.
För Johannes Hallbom, journalist och skapare av dokumentärserien, började egentligen jobbet för drygt ett år sedan då han satt och läste statistik kring förekomsten av stalkning i Sverige.
– Siffrorna visade att mellan 1 och 2 procent av den svenska befolkningen varje år utsätts för den allvarligare formen av stalkning. Siffrorna innebar en smärre chock för mig eftersom det innebär att mellan 100 000 och 200 000 människor utsätts för det här. Det är väldigt många. Och samtidigt är det väldigt få som döms för olaga förföljelse, säger Johannes.
Problemets omfattning fick Johannes att vilja berätta om hur det är att leva sitt liv i skuggan av ständig förföljelse med det psykiska lidande det innebär. Han fick nys om Felix fall och tog kontakt.
– Felix är en jättefin person och har man varit utsatt för den här typen av förföljelse under flera år är det kanske inte självklart att man är jättepepp på exponera sig själv igen. Samtidigt upplevde jag att han hade ett behov av att berätta. Jag tror han slets mellan det läskiga i att berätta och en vilja att få fram sanningen. För det finns, eller fanns, människor som fortfarande tror att Felix gjort allt det där som stalkaren påstod, berättar Johannes.
Suggestivt bildspråk
Johannes och filmfotografen Christoffer Hjalmarsson inledde jobbet med dokumentärserien för ett år sedan. De tillbringade mycket tid i Skellefteå och la många nätter på att jobba fram ett bildspråk som matchar historiens mörker.
– Med tanke på ämnet ville vi skapa den känsla av obehag som det innebär att vara förföljd. Vi ville med hjälp av bildspråket få tittarna att uppleva det som en stalkad person upplever och låta dem vara i Felix verklighet en stund, säger Johannes och fortsätter.
– För att gestalta den paranoia som det innebär att vara förföljd använde vi ett så kallat tilt/shift-objektiv som ger känslan av tunnelseende, att vara i en feberdröm.
Vilka publicistiska överväganden har ni gjort med hänsyn till de inblandade?
– Vi har strävat efter att vara respektfulla så långt det är möjligt och försökt att skilja på person och berättelse. Ur vårt perspektiv handlar det om att låta Felix berätta och samtidigt värna den personliga integriteten. Vi har också varit i kontakt med den person som är dömd för brott och erbjudit hen att medverka.
Hur har responsen på serien varit?
– Den har varit väldigt överväldigande. Under den senaste veckan har jag blivit överöst med mejl från människor som befinner sig i samma situation som Felix gjorde. De vädjar om min hjälp men tyvärr kan jag inte göra så mycket annat än att råda dem att polisanmäla, att prata med vänner och inte bära hela bördan själva.
Lågprioriterat brott
I seriens tredje avsnitt lyfter man blicken lite och tittar på hur det svenska rättsystemet fungerar när det gäller stalkning. Till skillnad från i exempelvis Danmark och England, där det finns särskilda instanser och kontaktlinjer för stalkade personer, har Sveriges rättsvårdande myndigheter inte mycket de kan göra. Stalkning är ingen prioriterad brottskategori och straffen för olaga förföljelse låga.
– Vi måste börja ta offren för stalkning på allvar. Och som en följd av det också bli bättre på att förstå vad som triggar vissa att utsätta andra för den här typen av förföljelse. Hur kan vi förhindra att de utsätter andra för den här typen av psykiskt lidande?
