Den som baserar hela sin uppfattning på rikspressen från 1850-talet kanske inte blir särskilt sugen på att besöka Bonnstan. Då beskrevs platsen som riktigt stökig, berättar den pensionerade prästen Lars Jonsson, som har varit engagerad i midsommarfirandet under många år.
– De skrev att det var med “fara för liv och lem” man åkte genom Skellefteå kyrkstad, för det slogs och söps något oerhört.
Den stökiga stämningen var som bortblåst hundra år senare när midsommartraditionen begav sig.
– Museichefen Ernst Westerlund och kyrkoherden Axel Boström startade upp det 1953. De ville blåsa nytt liv i Bonnstan, som var ganska övergiven på den tiden. Det blev väldigt lyckat.
Högtidstal
När Lars var ansvarig för programmet brukade han be någon med norrländsk koppling komma och hålla det sedvanliga högtidstalet.
– Jag bad Sara Lidman komma ett par gånger. Ett år kopplade jag ihop henne med en svensk biskop i Sydafrika som gått i pension. Han hade stöttat henne när hon höll på att åka i fängelse under apartheid. Det blev en stark återträff när de satt hemma hos mig efter firandet och mindes tillbaka.
Årets högtidstal hålls av Per Strömbro.
Forntid och nutid möts
Firandet vilar, idag precis som tidigare år, på ett stort ideellt engagemang.
Under en midsommarafton i Bonnstan råder en speciell stämning bland de grå stugorna, säger Lars.
– Man känner hur forntid och nutid möts på ett fint sätt. Många känner en närhet till deras fäder som en gång köpte kammaren som man kanske har ärvt.
Evenemanget passar alla åldrar, och många ensamma människor tycker att det är värdefullt att kunna gå dit och fira, säger Lars.
– Går man till Bonnstan hittar man alltid bekanta. Luckorna och dörrarna är öppna, och man går in och fikar hos varandra.
