Dessa dagar är en märklig tid att vara föräldraledig. Jag är rätt så djupt i en bubbla där mycket kretsar kring att hantera sovschemat för 1-åringen i kombination med hämta/lämna 4-åringen på förskola.
Plus det andra med vardagsbestyr, hinna andas två sekunder ibland och eventuellt sköta grundläggande hygien.
Man kan sammanfatta det som att få händelser utifrån tränger igenom just nu.
Men jag har ändå snappat upp att saker där ute inte riktigt är som vanligt. Gängkrig i Stockholm, en Natoansökan som går minst sagt trögt, och så ett toppolitiskt avhopp – på grund av tjuvfiskad ål?
Nä, just nu känns det enklare att stanna i bubblan.
Det är en slitsam men väldigt trivsam bubbla att vara i. Vill man aktivera sig själv och barnen på olika sätt finns det också en hel del saker man kan ta del av. Dinosaurieutställningen på stadsbiblioteket har varit en riktig hit, liksom sago- och dansstunder.
Och så klart urmodern av alla föräldraledigsaktiviteter – öppna förskolan.
Häromdagen drog jag med mig de två små dit, men jag var inte beredd riktigt på vilka starka flashbacks det skulle ge.
Att vara där i sällskap av ett tiotal andra föräldrar och deras barn, sitta i ring och sjunga sånger och allt sånt skickade mig raka vägen tillbaka till senast jag var i en sån miljö, alltså under förra föräldraledigheten.
Värt att säga om den tiden är att vi var ganska ensamma i vår umgängeskrets med att ha barn, så öppna förskolan var en av få chanser för dottern att träffa andra barn.
Och jag som aldrig stötte på andra föräldrar fick en chans att närstudera hur andra hanterade sina små och tillvaron.
Det jag upptäckte var något av det läskigaste som finns – småbarnsföräldrar med koll på läget. Alltså de personerna som utstrålade lugn och trygghet trots att småbarnstiden, enligt mig, kan vara något av det mest utmattande som finns.
Mötena med dem gav mig en sån otrolig stress.
Själv kändes det som att jag bara släckte bränder. En förstagångsförälder som bara försökte få grepp om tillvaron. Sliten av dålig sömn, okristligt tidiga mornar alla dagar i veckan, till ett soundtrack av Babblarna och Kompisbandet.
Hur kom det sig att inte alla andra var lika slitna och famlande?
Att komma till öppna förskolan och inte vara klädd i mjukisar kantade av matfläckar, utan i vanliga och rena kläder, och en frisyr som vittnade om att man faktiskt hunnit duscha idag. Utrustad med en prydligt packad skötväska, komplett med barnmat, vattenflaska och något litet snack att slänga åt barnet när det behövs.
Hur?
Sjukt provocerande.
Allt det här blev jag påmind om under förmiddagen på ”öppna föris”. Stressen som omgärdat dessa typer av sammankomster tidigare.
Det var först efteråt när vi var på väg hem som det slog mig att jag faktiskt hade duschat idag. Jag hade hela och rena kläder, och en komplett väska innehållande både ombyte och näring. Under leken hade jag hanterat split vision för att hålla koll på båda barnen och ändå något så när konverserat med andra föräldrar under tiden.
Som pricken över i lyckades jag till och med tajma 1-åringens lunchvila perfekt till promenaden hem. Det var nästan imponerande hur bra allt gick.
Jag är fortfarande trött och absolut sliten, men faktiskt inte lika famlande längre.
Jag ser det som ett kvitto på att man faktiskt lär sig, och att saker blir lättare med tiden. Och det är ju en stärkande känsla.
Förhoppningsvis orsakade inte min uppsyn att någon annan nybliven förälder kände samma mindervärdeskomplex som jag själv gjorde, då för några år sedan.
Men jag tvivlar på det. Precis som då såg alla andra ut att ha full koll på läget.
Shit vad läskigt det är.
