Ni har säkert sett klippet på Kate Winslet som blivit viralt. Superskådisen ska bli intervjuad av en barnreporter som berättar att det är första gången hon gör en intervju. Winslet lutar sig fram, tittar på henne med stadig blick och säger med varm röst att det kommer att bli världens bästa intervju.
”Vi har bestämt oss här och nu, du och jag. Du kan det här!”, säger Kate. Med tanke på att det är ett barn gör Kate Winslet bara det som förväntas av en vuxen människa i den situationen. Det hade så klart varit konstigt om hon struntade i att stötta tjejen.
Som vanligt var jag för snabb, trodde att det var en vuxen reporter och hann lägga ut klippet på LinkedIn. Texten i inlägget var en hyllning till Kate och en påminnelse om att vi alla varit nybörjare, något vi inte får glömma. Direkt efteråt såg jag att det stod CHILD reporter. Aj då. Ja ja, det gjorde i alla fall att jag började reflektera över min egen reaktion.
Varför tyckte jag att det här var förväntat och inte alls speciellt med ett barn inblandat, till skillnad från om det varit två vuxna – antagligen för att en sällan ser den här scenen i vuxenvärlden, en scen från ett professionellt sammanhang där ena parten visar sårbarhet. För det är ju reporterns sårbarhet som är storheten och det ovanliga här – inte Winslets agerande.
Min upplevelse är att vuxna som för första gången möts i proffissionella sammanhang, alltså i jobb, har svårt att visa sårbarhet, och jag undrar vad som krävs för att det ska förändras. Mask på, flyt i snacket, påläst och säker som en sten. Blottas en spricka i fasaden är det lika med misslyckande. Ja, faktiskt exakt som den gången jag var journalist och vuxen nybörjare.
Jag bevakade en match för Norrans räkning, gissningsvis mellan Sunnanå och Umeå IK. Hur som helst, när slutsignalen gick skulle jag intervjua Hanna Marklund nere vid omklädningsrummen. Än idag kan jag känna hur hjärtat bultade längs Norrvallas långsida på väg mot presskonferensen.
Jag satte mig ner. Det luktade blött gräs, var kvavt och dålig luft i rummet. Självklart hade jag ägnat sista 20 minuterna av matchen åt att formulera frågorna. STORA TYDLIGA BOKSTÄVER. Jag andades in. Spela säker. Andades ut. Snubbla inte på orden. Inandning. Frågorna är nog konstiga. Utandning. Tänk om jag får en blackout och inte får fram ett enda ord.
Mitt mantra; ”Få inte blackout”. Världens sämsta mantra. Hanna kom in. Hon satte sig ner. Och jag kommer faktiskt inte ihåg hur vad som hände där inne, men ut ur rummet gick jag bevisligen och dagen efter publicerades en artikel.
Tänk om jag bara sagt till henne; Det här är första gången jag intervjuar någon i damallsvenskan så jag är lite nervös. Självklart hade hon stöttat mig, och nog hade det antagligen varit en skönare känsla innanför västen om min mask legat på bordet istället för att blockera delar av in- och utandning.
Sedan dess har åren sprungit på och idag är det lättare att slappna av och visa sårbarhet i sammanhang där jag av någon anledning tror att jag måste leva upp till något, att det inte är acceptabelt att vara både vuxen och nybörjare. Och det är så otroligt skönt då det gång på gång bemöts med värme och förståelse. Så farligt är det inte.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människors beteende som sitt största intresse.
