Annons

Per Strömbro i sin senaste krönika: ”Det förlängda spermaracet”

KRÖNIKA Per Strömbro om att åka skidor, idrottande och uteblivna framgångar på skoldiscot: ”Livet på Moröskolan var hårt”

Annons

Skolan hörde av sig och sa att det inte skulle skada om min son tränade lite längdåkning på fritiden. Tydligen hade något moment blivit för krävande och slutat med sura miner. Nu stundade en friluftsdag med skidåkning på schemat och det vore alltså bra om vi kunde fila på lite av det grundläggande.

Javisst!

Det förvånade mig att han hade problem. Han är ju norrlänning, född bara ett tiotal mil från Kalvträsk – den plats där världens äldsta skida upptäcktes – och borde således tämligen obehindrat kunna ta sig fram på ett par.

Jag bestämde mig för att bli hans skidlärare.

Det skulle jag inte ha gjort.

Annons

För inte nog med att det kostade mig närmare 8 000 kronor att förse oss med det allra nödvändigaste plus bindningar, det visade sig också att det fanns brister i min tes.

Det verkligt stora bekymret med den – alltså att vissa egenskaper per automatik tilldelas en beroende på var man råkar födas – är att det inte funkar så. Ironiskt nog verkar jag också leva i total förnekelse om mina egna erfarenheter i skidspåret och hade med närmast kirurgisk precision förträngt hur det var när jag senast stod på ett par längdskidor.

Det var för sisådär 30 år sedan. ”Lilla Vasaloppet” med start från Rävastugan. Oklart var målet låg. Oklart om jag ens tog mig dit.

Oklart var målet låg. Oklart om jag ens tog mig dit.

Jag minns bara att jag var helt fel klädd, hade noll glid, bindningar som gick runt hälen och snor som rann extra tjockt nerför läppen den dagen. En look som fick mig att förstå att framgångarna på nästa skoldisco skulle utebli.

Så blev det. Livet på Moröskolan var hårt och till råga på allt var jag riktigt oskicklig på såväl skidor som skridskor.

Annons

När jag ser tillbaka på det kanske det inte är så konstigt. Så fort ämnet sport eller hurtiga aktiviteter dök upp i mitt barndomshem muttrade mamma någonting om ”det förlängda spermaracet”.

Hennes uttalade mål var att musiken skulle rädda oss från idrottandet och hon tog det så långt att hon avstod nya gardiner till vardagsrummet för att kunna köpa en gitarr till mig.

Musiken skulle rädda oss från idrottandet.

Den tillvaron passade mig bra. Vi valde alla gånger MTV och ”Det våras för rymden” framför ”Tips-extra” och Buster-tidningar. Hemmet var en frihamn från allt som hade med fysiska aktiviteter att göra.

Enda undantaget var min lillebror som fick dille på Kung Fu- och Bruce Lee-rullar så till den grad att han till allas stora förvåning började med kampsport och sedermera faktiskt blev världsmästare i hapkido. Vad nu det är.

Annons

Samtidigt kan jag inte undgå att fundera över vad som hade kunnat bli om förutsättningarna varit annorlunda. Vilken enorm idrottstalang som kan ha berövats denna nation.

Om jag bara hade fortsatt spela fotboll efter den där säsongen i Jävre IF:s mixlag 1987 kanske jag och Zlatan hade slagits om platsen att vara mest odräglig i landslaget, bara för att vi kunde. Eller hade jag varit mer som Jonas Thern?

Det kommer vi aldrig att få veta. Allt är bara rena spekulationer nu.

Men tillbaka till mars 2022 och mängder av misslyckade skoldiscon senare: I ett elljusspår i Skelleftehamn (förträffligt underhållet av den lokala Friluftsfrämjandet-föreningen – vilka hjältar!) står jag och min son som Bambi på is.

Och jag säger till honom: ”Paul, min son. Det här har kostat mig 8 000 kronor. Det är fasiken bäst att du blir proffs.”

Per Strömbro

Artikeln är en del av Megafonen 24/3 – 2022. Läs hela tidningen här »

Du kanske också vill läsa:
Annons
Annons
Annons
Annons