Det är årets hittills varmaste dag när jag parkerar intill det vita huset i den lilla byn Burliden. Ahmad Priabudiman, eller “Pria” som han ofta kallas, välkomnar mig in i köket där vi sätter oss på behörigt avstånd för att genomföra intervjun.
Utanför fönstret syns åkermark och skog så långt ögat kan nå, vilket skiljer sig rejält från när familjen bodde i den Indonesiska staden Bandung.
– Där bodde vi mitt i city med 3,5 miljoner andra människor. Här är det mer än 500 meter till närmsta granne, säger Pria och spanar ut genom fönstret.
Bor i Burliden
Att de nu bor i just Burliden var inget som var planerat, men när Pria fick veta att hans fru och två barn äntligen skulle få ansluta blev det bråttom att fixa något större än det studentrum han tidigare hyrde.
– En annan person inom spelbranschen här i Skellefteå hjälpte mig att hitta det här. Han sa att det låg i Burliden, och jag tänkte direkt; “Boliden, det har jag hört talas om, det är inte så tokigt”, säger Pira och skrattar.
När de väl kom till Burliden insåg han dock snabbt att det inte alls var samma sak som Boliden, men eftersom han behövde en större bostad och priset var bra bestämde han sig för att ta det.
– And here we are, säger han och ler.
Utan svenskt körkort och fyra kilometer till närmsta busshållplats innebär boendet en del utmaningar, men allt som allt är familjen hoppfulla kring sin nya livssituation.
– Det är svårt att få jobb i Indonesien när du passerat 40 år. Förra året blev det dessutom pandemi och tillsammans med översvämningar och vulkanutbrott var situationen inte bra, berättar Pria som fick frågan om han ville flytta till Skellefteå förra året.
– Jag har jobbat som frilansare mot stora bolag i många år, men fick nu frågan av en vän om att komma till Skellefteå för att jobba med artwork på ett spelbolag. Jag kunde inte ta med mig min familj direkt, men jag kände att det var värt en chansning för att prova.
Han berättar att det varit en livslång dröm att flytta till Skandinavien ända sedan hans far berättade sagor från den Nordiska mytologin.
– Vikingar och allt sådant har fascinerat mig sedan jag var ett barn, och jag har alltid tyckt att det skulle vara häftigt att bo i den miljön.
Välkomnande
Prias första intryck av Skellefteå, efter att ha bott här sedan oktober förra året, är att det är en stad som är “easy going”.
– Alla ler och är väldigt välkomnande, och det är ingen stress. Jag älskar den här platsen, säger han.
Att det finns trottoarer och gångvägar är något han och hans fru Indri uppskattar.
– Vi har promenerat långa sträckor i Skellefteå. I vårt hemland finns inga trottoarer alls, och det är motorcyklar och trångt överallt, säger han.
Indri och barnen Maliq, 16, Aeesha, 4, och Altair, 2,5, kom som nämnt hit för bara några veckor sedan, och omställningen är naturligtvis stor.
– Det är alltid hårt att flytta. Jag saknar min mamma och min övriga familj, säger Indri.
Kvar i Indonesien finns en dotter som är 19 år.
– Eftersom hon är vuxen fick hon inte flytta med nu, men vi hoppas lösa det framåt, säger Pira.
Svår bostadsmarknad
16-åringen Maliq har börjat studera på Balderskolan.
– Det här känns som ett bra ställe med snälla personer, även om det är kallare än i Indonesien, säger han och ler.
Som svårigheter med att flytta till Skellefteå nämner Pria, förutom det enligt dem hutlösa priset på chili, den aktuella bostadsmarknaden och att ta svenskt körkort.
– Vi hoppas så klart kunna bo närmare stan, men till dess behöver vi kunna ta oss med bil. Jag håller på att ta körkort, men det är inte lätt när det mesta av studiematerialet är på svenska, säger Pria.
Och att lära sig svenska är inte lätt då alla pratar engelska.
– Det är jättebra att alla är så bra på engelska, men samtidigt svårt för oss då vi inte får höra så mycket svenska, säger han.
Framåt hoppas Pria kunna arbeta som lärare inom spelindustrin, men även att familjen kan öppna en restaurang – och kanske sälja egna chilisåsprodukter.
– Vi har många idéer, säger han och ler.
