KRÖNIKA Cecilia Edström om publiksiffror och en kväll på akuten.
***
Helt plötsligt hamnade jag på akuten i Skellefteå. Det var fredag kväll och vårvintervindarna var varma. Vi hade sett första perioden av semifinalen mellan Skellefteå och Djurgården från soffan då det var dags.
Blodtryck och puls var bra. Jag gick genom tomma korridorer så när som på två väktare från Securitas som satt utanför ett rum och pillade på sina mobiler. Vad de gjorde där vet jag inte, kanske var det någon superkriminell som fått halsfluss.
En söt sköterska kom in i rummet för att ta lite prover. De är alltid söta, oavsett om de är gamla eller unga, män eller kvinnor. Det är bra folk som dras till vårdyrken, så är det bara. Hon log och fyllde rör efter rör. Sen sa hon att jag kommit vid en bra tidpunkt – ”mitt i hockeyn”. Va? ”Mitt i hockeyn är det oftast ganska tomt här så då får man snabbt hjälp. Just nu är du nästan ensam på akuten”, sa hon. Jag och min bror tittade på varandra och skrattade.
Att Skellefteå är en hockeystad vet väl alla sedan tidigare men att folk avstår att åka in akut på grund av att det är mitt i matchen var något nytt. Som om man liksom håller sig från att bli sjuk för att se klart. Det är så pass viktigt. Några gallstenar eller andningssvårigheter kan vänta. Viktigare saker sker på isen. AIK kan ju gå till final!
Jag åkte vidare upp på en avdelning. Den var öppen. Sex sängar men bara tre kvinnor – jag och två i sjuttioårsåldern. Bland det första jag hör dem prata om är Skellefteå AIK. Under kvällen har de nämligen legat med dropp och sett AIK vinna på varsin iPad.
”Nog var det skönt att de vann mot Djurgården men Växjö blir alldeles för starka. Men jag är riktigt nöjd med att de ens är i final. Allt härifrån och framåt är bonus.”
Vi började prata om allt mellan himmel och jord, om hur barnidrotten såg ut förr och vad den är idag, om status och om sjukdomar och död. Det är alltid intressant att lyssna på äldre. De har ett lugn över sig, behöver inte hävda sig. Och allt de varit med om. Erfarenheterna inger respekt.
Jag nämnde vad sköterskan berättat och hur jag noterat att de var AIK-fans. Båda skrattade. Medan vi alla väntade på att bli utskrivna berättade hon mittemot att hennes hockeyintresse började redan som 13-åring. Då gick hon ensam till Norrvallas uterink och såg Skellefteå spela i både snöfall och sträng kyla. ”Herregud vad jag har förfrusit fötterna många gånger.”
Jag undrade hur de såg på hockeyintresset i Skellefteå. ”Om man tittar på publiksiffrorna så kan man tro att intresset svalnat, men jag tror verkligen inte att det är så.”
Efter ett besök på akuten i Skellefteå kan jag bara instämma i den spaningen.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
