KRÖNIKA Cecilia om kyla, äventyr & förfrusna tår: ”Att klara av tuffa mentala utmaningar utan hjälp från andra har alltid varit en dröm.”
***
Uppväxt i en by, numera boendes i en stad men har hela livet romantiserat om att leva självförsörjande i ett ruckel med frost på insidan av rutorna. Jag får gåshud av blotta tanken på att jaga min egen föda, hacka hål i isen för att släcka törsten och hugga ved för att tina upp kroppen efter en hel dag i snöstorm.
Kallt klimat ger mig inte bara ståpäls på grund av kylan utan också av välbehag. Det är svårt att förklara, men när naturen tar ett grepp om en som inte går att köpa sig ur med pengar känner jag livet som mest. Frusna ögonfransar är något av det vackraste. Förfrusna tår är häftiga i dikt – men förvisso inte i verklighet.
Att vara utelämnad åt sin ensamhet i vild natur, stå emot kyla, ta sig upp till en topp av egen kraft, dricka björksav, lägga färsk kåda på ett djupt köttsår och att utan hjälp från andra klara av tuffa mentala utmaningar har alltid varit en dröm. 8000+ av Göran Kropp var sönderläst redan 1999. För de som inte har koll så cyklade Göran från Stockholm till Mount Everest, besteg berget utan syrgas och cyklade hem igen. Inte ett så litet äventyr.
Under militärtjänstgöringen tränade han både mentalt och fysiskt inför resan. Han bodde i tält och ställde väckarklockan på måfå varje kväll. När den ringde var regeln att han skulle klä på sig och marschera någon mil med full packning och då spelade det ingen roll om han bara sovit en eller två timmar. Det var hans egen lagstiftning. Jag rös av kapitlet varje gång. Jag ville, och vill fortfarande, vara som han.
För min del är Vasaloppet, med serverad blåbärssoppa och vallahjälp efter spåret, det tuffaste äventyr(?) jag någonsin genomlidit. Jag har inte ens bemödat mig att boka en flygresa till Kilimanjaro även om det har varit på tal flera gånger per år sedan 1999. Det skulle ju bli min första riktiga bergsbestigning var det tänkt.
Istället ligger jag i soffan och kollar ännu en gång på ”Into the wild” där Christopher McCandless klippte allt och drog till Alaska. För någon månad sedan rullade dokumentären ”Happy people” om ryska jägare bosatta på den Sibiriska taigan. Jag började på fullaste allvar fundera över möjligheten att åka till Ryssland och testa på det livet. Herregud! Vart tog realismen vägen?
En tripp till Arjeplogs-fjällen, havsbad i Boviken och vandring i Nackareservatet gör faktiskt inte äventyraren i mig riktigt tillfreds. Men med tanke på att jag under alla år inte kommit ett dugg närmare att göra drömmen till verklighet så kommer den troligast att förbli just en dröm. Tyvärr, eller som tur är, det beror på hur man ser det, har man det alldeles för bra.
Ibland får man helt enkelt nöja sig med att bara sväva fritt i tanken. Trots allt ger vetskapen om att det faktiskt existerar en bakdörr en inre ro. För det är genom den det går att smita ut till det utmanande livet på vita vidder om det någon gång skulle behövas. Alltid nåt.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist med människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 3 2017:
