KRÖNIKA Cecilia Edström om besök på akuten, hur hon legat och spytt på Ikea-toaletten och varför hon vill prata om det: “Påverkar både fysiskt & psykiskt”
***
Jag vaknade, kastade i mig gröt och drog på lite mascara, men magen var inte riktigt i ordning. Jag hade ganska rejält ont så chansade att hinna gå på toa trots att skolbussen strax skulle gå från Ica-parkeringen. Jag minns inte riktigt, men tror att jag var 16. Smärtorna blev värre. Innan jag egentligen hann förstå vad som hände började det flimmra och blixtra för ögonen, kallsvetten rann i tinningen och efter ryggraden. Inom loppet av bara någon minut låg jag på golvet och det var som om en tät dimma hade lagt sig i badrummet. Jag var ensam hemma och kunde varken se eller tänka klart, men mobilen fick jag upp, ringde mamma och fick fram att det var allvarligt och att både hon och pappa skulle komma hem. Dörren slets upp, men paniken i deras ögon när de såg mig totalt utslagen kunde jag inte ta till mig just då. I fosterställning svävade jag mellan ett medvetet och medvetslöst tillstånd och pappa bar ut och la mig i baksätet på bilen. Han tryckte gasen i botten. Mamma höll min hand.
In på akuten, upp i en rullstol, fram med en plaststrut som jag kräktes i oavbrutet. Men inget smärtstillande innan de visste vad det var. Trasan på labbgolvet, som sköterskan sög blod ur till provrör efter provrör, var jag. Halvt medvetslös gjordes en gyn- och någon annan undersökning.
Diagnos fastställd: Mensvärk.
Mina föräldrar berättade efteråt att de inte uteslöt att jag skulle dö.
Sen: MORFIN – och jag var i himlen.
INTE POSITIVT
Det senaste året har mensen varit uppe för diskussion och nu i höst mer än någonsin. Bra! Jag vill nu dra mitt strå till ”mens borde inte vara tabu”-stacken genom att berätta hur den har påverkat mig genom livet – och det är inte positivt. Händelsen jag just berättade om var det omtumlande startskottet.
Under 20 års tid har värktabletter varit noga utplacerade i alla fickor, väskor, plånböcker, lådor ja allt man kan tänka sig. Får jag inte i mig två tabletter av en specifik sort vid minsta tillstymmelse till värk sköljer den över mig. Självklart har det hänt att jag inte hunnit svälja pillren. Kompisar som jag förberett på att jag inom tio minuter är i det närmsta okontaktbar har ändå inte helt förstått förrän de sett det med egna ögon, och utan vetskapen hade de kört mig direkt till akuten.
En gång, av alla gånger på Ikea, vid doftljusen, kom det smygande. Tabletterna låg hemma så jag förstod direkt och lämnade mamma, mormor, kundvagn, allt, och gick mot toaletten. Vid kassorna hade synfältet smalnat av och när jag passerat trängde spyan upp i halsen. Toaletterna var på rad med en öppning nertill och jag slängde mig över toastolen, låste, och började hulka. Någon som tagit en paus i shoppingen såg ett par fötter sticka ut och frågade hur det var ställt och om jag behövde hjälp. ”Nä, det är bara mensvärk.”
I samma veva som varuhuset stängde kom mamma in, men jag kunde inte resa mig, benen var som gelé. Hon fyllde en tom Loka-flaska med kokhett vatten att sätta mot magen för att kramperna skulle avta. Då kom vakten som gjorde sista kollen så att ingen var kvar – och där inne låg jag utslagen. Vi var tvungna att lämna byggnaden så han hämtade en rullstol (hade inte koll på att det fanns sådana att låna) och mormor drog mig förbi personalen som käkade överbliven korv med bröd efter stängning, vidare ut på parkeringen till den enda bil som stod kvar. Vår. Jag kravlade mig sakta in i framsätet.
BRYT TABUT
Det här är bara två av tiotals liknande historier och jag vill poängtera att jag inte söker sympatier. Det här är mitt naturliga tillstånd. Och även om min värk nog tenderar till det extrema, det känns ärligt talat nästan som att jag överdriver fast vartenda ord är sant, så påverkas de allra flesta kvinnor mer eller mindre av menstruationen.
Så det är väl minst sagt på tiden att vi pratar om den och hur den påverkar både det fysiska och psykiska, både arbets- och privatliv. Tack till bland annat författaren och komikern Clara Henry för att du fört upp mensen på tapeten. Det är helt enkelt dags att bryta tabut.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Frilansjournalist och nyhetschef på Mittmedia
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 8 2016:
