KRÖNIKA Cecilia Edström om beteendet som kan leda till allt från stopp i avloppet till cancer. ”Hur är man funtad?! Lära av sina misstag? No way! Inte det heller…”
***
”Pro crastinus” – latin för ”till morgondagen” – eller prokrastinering som det heter på svenska. Det är något som vi nog alla ägnar oss åt mer eller mindre. Helt idiotiskt. Det är totalt ologiskt och vi vet dessutom att det är rent självplågeri.
Exakt en månad har jag haft på mig att skriva detta. En månad! Ändå sitter jag här 23.05 och har just påbörjat den här krönikan. Deadline är om exakt 55 minuter. Jag läser definitionen av prokrastinering: ”Att frivilligt skjuta upp en viktig aktivitet, trots vetskapen om att det leder till stress, ångest och ytterligare negativa konsekvenser.”
Flera gånger har jag kommit på mig själv med att skjuta upp att kissa. När jag är på väg ut genom dörren trycker det på lite. Jag ska ut på stan och inser där och då att det inte kommer att finnas en toa tillgänglig på ett bra tag. Så enkelt att bara sätta sig på sin egen och lätta på trycket. Ingen kö. Kanske tar det totalt två minuter. Men icke! Nej! Det händer inte. I efterhand när man vet hur otroligt onödigt det känns att åka uppför rulltrapporna på Åhlens utan att ens handla något, köa, betala tio spänn för en toa och nästan kissa ner sig på köpet fattar man ingenting. Hur är man funtad?! Lära av sina misstag? No way! Inte det heller. Två veckor senare händer samma sak. Vad tror man liksom? Att kroppen ska suga upp kisset? Att det ska försvinna av sig självt? Herregud, det ska ju ut.
En kompis till mig är expert på att skjuta upp städning. Under tiden hon prokrastinerar blir hon extremt slarvig. Hon kastar kläder överallt och lämnar saker där de definitivt inte ska vara. I sitt stilla sinne tänker hon: ”Äsch, jag ska ju ändå städa snart så det spelar ingen roll att jag lägger kökskniven i garderoben och hårnålarna i fruktskålen.” Men hallå, har jag missat något här? Det gör det ju visst. Dubbelt så mycket att städa lika med dubbelt så lång tid.
Varför gör man (mänskligheten) det här?
Varför tittar man på högen med post och tänker: ”Äh, jag öppnar breven en annan dag.”
Varför tänker man för sjuttonde gången under en månad: ”I morgon ska jag beställa tid hos tandläkaren.”
Varför skjuter man upp lunchen till middagstid? Varför rensar man inte avloppet i tid?
Varför lägger man kallelsen till cellprovtagningen längst ner i byrålådan?
Det leder till påminnelseavgifter för obetalda räkningar, hål i tänderna, brist på energi, stopp i avloppet en orimligt stressig morgon, och i värsta fall cancer. Det leder till ett kasst mående. Men det spelar absolut ingen roll. Konsekvenstänk noll.
Listor, målsättningar och att bryta ner målen i mindre delar. Det är tips på åtgärder mot det här destruktiva monstret i människors inre. Men enligt studier som gjorts i USA både på 70-talet och nyligen så blir vi inte bättre utan snarare sämre på att hantera detta. Antalet människor med beteendet ökar.
Någon sa att prokrastinering är en livsstil. Och kanske är det så. Men lever vi så ska vi också dö. Kanske ska man bara acceptera faktum att man är en ”uppskjutare” och hämta inspiration till sin egen gravsten från författaren Fritiof Nilsson Piratens: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Cecilia jobbar som redaktör på DN och frilansjournalist. Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Läs fler krönikor av Cecilia här »
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 9 2015:
