Cecilia är frilansjournalist och redaktör på DN. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
KRÖNIKA Cecilia Edström om robotar, effektivisering och framtiden: ”För första gången i mitt liv känner jag att det ju faktiskt är jag som är i framkant”
***
”Det känns ungefär som att massera en sten.” Det sa min kusin när han satt bakom mig och försökte massera bort min huvudvärk. Med tanke på att jag sitter i statisk ställning ungefär 70 procent av min vakna tid så kanske det inte är så konstigt. Att man är hård som en sten.
Förut grät jag nästan jämt. Kanske en överdrift, men mer än två gånger i veckan i alla fall. Nu händer det inte alls lika ofta. Varför vet jag inte men min bror tror att jag har blivit stockholmare på riktigt, att jag har byggt upp ett skydd för att kunna hantera storstadsklimatet. Kanske har jag helt enkelt blivit mer som en sten.
Kopplingen mellan sten och stål är ärligt talat ganska vag, men det är i alla fall två riktigt hårda ämnen. Robotar – ofta gjorda i stål. De har inga tårar och knappast några muskler som ger upphov till huvudvärk.
Slutsats: Jag går mot ett liv som robot – något jag gläds väldigt mycket över. Rent karriärmässigt kan man inte vara mer rätt. För första gången i mitt liv känner jag att det ju faktiskt är jag som är i framkant.
Referat från fotbollsmatcher i de lägre serierna skrivs redan av robotar på vissa håll, och det är något som tids nog lär vandra uppåt i divisionerna.
”Sunderby förlorade. Seger hemma för Notviken. Fajten var slut – Notviken kunde jubla och tacka för tre poäng. Vinst med 9-4.”
”Sollentuna vann på hemmaplan mot Ursvik. Matchen var slut, Sollentuna stod som segrare. Segersiffrorna? 5-0.”
Det här är exempel på robotjournalistik som jag, utan att skryta, med lätthet skulle klara att få ihop.
Vårdkrisen ska tydligen lösas av robotar är det tal om. Ytterligare en chans för mig. Statens medicinsk-etiska råd menar att det i framtiden skulle kunna betyda att arbetsskadorna minskar (ja, inte för mig då p.g.a sten) och vården effektiviseras. Får jag bara lite mer erfarenhet av statiskt stillasittande och något hårdare hud är det något jag skulle kunna fixa. Så sjukt härligt att bara göra det man ska och inte behöva tilltala åldringarna. Andra människor intresserar inte en sten. Bara vara grå och hård. Fint som snus. Restaurangbranschen har jag inte varit jättesugen på sedan min tid på McDonalds, men det är klart att man kan testa igen om möjlighet ges. Robotar är nämligen på intågande i amerikanska kök. Jag tror att många svenska restaurangägare också kan vara intresserade av någon som rullar ris till 3 530 stycken lax-sushi per dag utan att börja gråta. Arbetsgivaren kommer att hoppa av glädje över min oberörda min efter att ha flippat 5 400 burgare på åtta timmar.
Ju mer jag tänker på det desto mer realistiskt känns det att jag skulle kunna hitta en roll bland stekbord och fritöser.
Men jag sparar det allra bästa till sist. Den där godaste karamellen. Japanska professorn Hiroshi Ishiguro gör att framtiden ser ljusare ut än på mycket länge. Sångerska har varit något av ett drömyrke ända sedan Carolas glansdagar när jag var sju. Ett av professorns senaste uttalanden är att robotar mycket väl kan komma att ersätta popstjärnor och Hollywood-skådisar.
”Det finns många möjligheter. Till exempel när det gäller popstjärnor så är en robot antagligen mycket vackrare, de blir aldrig trötta och kan fortsätta sjunga hur länge som helst”, säger han.
Så många dörrar har öppnat sig.
Jag jublar!
För ett mer inhumant Sverige!
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Cecilia jobbar som redaktör på DN och frilansjournalist. Har människor som sitt största intresse. Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidnignen 7 2015:
