Ovan: Ett av cirka 821 ostiga citat filmen bjöd på.
FILM Den nya trehundra-filmen bjuder på hinkvis med blod, kubikmeter svett och ett tiotusental magrutor, vad mer kan man begära?
Ganska mycket, egentligen. Till exempel kan man begära att det man tittar på förmedlar något. Att man får känna något, vad som helst, förutom – ”wow, vilka coola bilder”.
I den första filmen tycker jag man lyckades, de många slagen till trots, att få en okej story bakom det ypperligt välarbetade visuella.
I denna är det dessvärre bara det senare som kvarstår.
Även denna film handlar om Grekland som blir attackerade av Persien, och den utspelar sig parallellt med den förra filmen. Stundtals får man höra saker om hur ”spartanerna föll, och nu är det vår tur”. Dock blir filmen inte mer än det. Först en väntan på ett stort slag, sen ett stort slag – rulla eftertexter.
Självklart kommer denna film bli en kassako. Inte heller kommer folk generellt att tycka illa om den, för att den går att se. Men rent berättarmässigt, som en löpande historia, skulle man kunna skriva ner mer känslomässig substans på baksidan av ett kvitto än vad de i själva verket integrerat i 300; Rise of an Empire.
Jag kan däremot inte tala något ont om det otroliga arbete som ligger bakom att skapa dessa fantastiska bilder och miljöer. Zack Snyder, som på många sätt bröt ny mark under regin av greenscreenproduktionen 300 (2006), har i uppföljaren inte suttit i regissörsstolen, utan står ”enbart” som författare.
Kanske gjorde han detta för att slänga in en brasklapp om att han inte vill göra filmen helt och hållet denna gång, men å andra sidan får man ingen bra film utan ett bra manus.
Föredrar man att sitta och stirra på häftiga slow-motionsekvenser och spexiga 3D bilder på vita grekiska överkroppar framför en väl berättad historia är det här filmen för dig.
Mitt betyg: 2/5 (pga. det visuella, annars en etta)
IMDb: 7,4
