Christina Appelblad berättar att det här fenomenet nästan inte fanns när hon tillträdde 2011. Sedan dess har det bara blivit mer vanligt.
– Jag har hört det ur patientens perspektiv. Man kanske har kört in huvudet i vindrutan och är illamående, och så inser man att ingen faktiskt stannar. Det är en hemsk känsla, säger Christina Appelblad.
Att stanna kan kännas skrämmande, kanske får trafiksituationen en att tveka, men avdelningschefen tycker att vi måste bli modigare.
– Personen kan vara fastklämd och jätterädd. Då räcker det att man stannar, går fram och säger ”jag stannar här med dig tills det kommer en ambulans”. Vi förväntar oss inte en sjukvårdsinsats, men vi måste bli mer mån om varandra, säger hon.
Exempel på exempel
Christina Appelblad berättar om när två ambulanser larmades ut i centrala Skellefteå. En man låg på marken och det var oklart om han andades eller inte.
– Han var egentligen fullt frisk, men han kunde inte ta sig upp. En folksamling stod runtomkring men ingen hade böjt sig ned.
Härom veckan larmades de till Skellefteälven, där inringaren sett en man ligga på isen i närheten av Lejonströmsbron. Det visade sig vara en man som låg och pimplade.
– Där kom vi bombandes med blåljus och sirener. Hade man stannat och frågat ”är allting bra?” så hade det inte blivit någonting, säger ambulansens Josef Åshjelm.
Den vanligaste varianten är att de larmas om trafikolyckor som visar sig ha hänt långt tidigare, eller olyckor där det inte finns något vårdbehov.
Tar resurser i beslag
En ovilja att stanna och skapa sig en bild av läget kan få konsekvenser, inte minst för de som behöver omedelbar hjälp.
Christina Appelblad och ambulansens Kalle Lilja förklarar att de jobbar med begränsade resurser. Samtidigt som de svarar på ett larm kan ett betydligt större vårdbehov uppstå någon annanstans.
– Folk verkar tro att om man ringer en ambulans så finns det en ambulans, men så funkar det inte riktigt, säger Kalle Lilja.
Vi måste bli mer mån om varandra.
För ett tag sedan larmades tre ambulanser till en olycksplats vid Circle K i Skellefteå. Andreas Åström berättar att de möttes av två oskadda och förvånade personer som höll på att skotta fram sina bilar.
– I värsta fall kanske tre ambulanser larmas till Boliden på samma sätt, samtidigt som en person blir påkörd mitt i stan, säger han.
– Ja, eller att ett barn sätter i halsen, tillägger Josef Åshjelm.
Viktigt att påpeka
Räddningstjänstens Johan Marklund och Henrik Lindgren håller med om att vissa larm är tvivelaktiga. Samtidigt vill de inte avskräcka allmänheten från att ringa 112.
– Vi vill inte att man ska hämmas att ringa in, men vi uppmanar de som kan stanna att göra det, säger Johan Marklund.
Henrik Lindgren vill samtidigt lyfta hjältarna på vägen, de som vänder tillbaka och gör allt för att underlätta för blåljuspersonalen – och framför allt de drabbade.
– Det finns de som går mot strömmen, säger han.
När ett larm kommer har räddningstjänstens personal möjlighet att dra i handbromsen på ett sätt som ambulansens inte har. De kan medlyssna på inringarens samtal och fatta ett eget beslut, medan ambulanssjukvårdarna styrs av direktiv från SOS larmcentral, men de vill fortfarande inte larmas ut i onödan.
– Ibland kan vi ställa till med mer besvär med alla våra stora fordon på vägarna, säger Johan Marklund.
– Utryckningarna kostar faktiskt också. I slutändan är det skattepengar vi pratar om, tillägger Henrik Lindgren.
Ett etiskt ansvar
Kalle Lilja tycker att problematiken har ökat i takt med mobiltelefonens frammarsch. Samtidigt som allt färre stannar har det blivit vanligare att folk filmar när de passerar en olycka, enligt Christina Appelblad.
– Vi vill verkligen finnas tillhands för de svårt sjuka och skadade, men där behöver vi allmänhetens hjälp. Vi måste ta det här etiska ansvaret, stanna och göra en koll. Även om det är svårt, säger hon.
