***
När misslyckades du själv senast? När blev det inte vad du tänkt? Och skulle du kunna överväga att stå på en scen och berätta om det inför t.ex. delar av Skellefteås näringsliv?
Troligtvis är svaret nej. Jag skulle heller inte våga. För oftast är misslyckanden något vi inte vill visa upp för omvärlden utan helst behåller för oss själva, sopar det under mattan så fort som möjligt och går vidare som om inget har hänt. Helt i linje med hur samhället ser ut idag – den välpolerade ytan rules fortfarande.
Men hur ska vi förändra synen på misslyckanden och få oss själva, men även andra att, inte bara på ett intellektuellt plan, utan även djupt in i själen förstå att det är en del av livet och kanske vanligare än någonting annat?
Hur ska vi ändra synen på dem, från att betraktas som motsatsen till framgång, till att istället se dem som en naturlig del i processen att nå framgång eller välbefinnande? Ett första steg är väl att våga prata om misslyckanden (drar paralleller till psykisk ohälsa här).
Grunden till den här krönikan kommer faktiskt från en rörelse som heter Fuckup nights – Stories of failure. Upplägget är helt enkelt att människor ska prata om sina misstag inför publik under vad som kallas för Fuckup nights. Den här rörelsen startade i Mexiko 2012 och finns i mer än 80 länder och 300 städer runt om i världen.
Deras mission är att normalisera misstagen eftersom de tror att man lär sig mer av berättelser om misslyckanden än av framgångssagor. På varje event har de tre eller fyra talare som ställer sig på scen och rätt och slätt berättar vad de misslyckats med.
Rörelsen har en stark tro på att svåra konversationer ger mer välbefinnande och en mindre egodriven värld. De vill hellre fira att någon försökt än att stigmatisera ett misslyckande. De vill leva livet med färre filter. Och allt detta eftersom det är roligt!
En kan ju bli religiös för mindre!
Jag skrattade gott åt att deras hashtag på Instagram är #sharethefailure. Tyvärr är det nästan inte en enda ”vanlig person” som kommit på att de vill dela med sig av sina misslyckanden. Och det kanske är talande för hur ofta vi väljer att lyfta den opolerade sidan. ”Sometimes the grass is greener on the other side because it’s fake” – som de skriver i ett av sina inlägg.
Rörelsen har även varit på visit i Sverige och blev superpoppis, men utan att berätta hela den historien p.g.a irrelevant just här, så var det någon eller några som fuckade up det hela så nu finns den tyvärr inte längre i landet. Ebba Hallin, numera International Account Manager på Casall, var en av dem som startade upp Fuck up nights här. I en intervju med Veckans Affärer säger hon så här, och jag hoppas att hon har rätt:
”Jag tror att vi i framtiden kommer att få uppleva en ny kultur där ytan inte är lika tillrättalagd. Att det blir coolt att vara rå och sårbar.
Med det här sagt så vore det riktigt kul om något liknande event genomfördes i Skellefteå. Misstag kan nog inspirera mer än vad man tror!
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.
