***
[Stigs Konditori, söndag klockan 14.07]
Det snöar ute men är inte kallt. Passerade Galleri1 på väg hit, där brann marshaller men vem som ställde ut noterade jag inte eftersom trottoarprataren var övertäckt med frost. Nåt med fåglar var det i alla fall, så mycket såg jag. Mitt på parkbron hade jag tänkt ta en selfie men det var mycket folk så vågade inte utan filmade istället snöflingorna som föll mot älven.
Sen kom en gammal bekant och vi pratade ett bra tag, om det dåliga samvetet över att man klagar då det finns andra som har det mycket värre. Jag tror vi kom fram till att alla lever i sin egen verklighet och att det är tillåtet att utgå ifrån den. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag vet bara att det ligger top of mind och att det flyter så bra när jag sitter på ett gammalt anrikt café (klyschigt, jag vet). Idag är det Stigs Konditori som ligger på ”andra sidan älven”, för andra ligger det bara här, kort och gott.
1956 står det med stor stil på träpanelen ovanför serveringskylarna och det är tydligt att många som bidrar med sorlet här inne har beställt bakverk under många år, kanske så långt tillbaka som 1956.
Jag är en nostalgiker, har svårt att inte titta tillbaka på det som var. För vissa kan det vara provocerande men själv får jag en varm känsla i kroppen. Kanske är det därför det flyter här? Jag drömmer ofta om att leva på 40- och 50-talet, vet inte om det är för att jag tycker inredningen från den tiden är fin eller om det är nåt djupare. Orkar inte riktigt gräva vidare i det då det finns mycket annat man borde fundera över istället.
I Stockholm var min söndagsrutin att köpa en kopp kaffe och ett riktigt stort och välgjort havreflarn. Alltid samma. Alltid på Café Giffi. Det var slitet där inne, inte alls välplanerat eller snyggt, lite skitigt kändes det också, men det var den där genuina känslan man inte hittar hos moderna cafékedjor. På Giffi fick man en paus från det perfekta och tillrättalagda. Äh, kanske överdriver jag. Men det var så det kändes då.
Nu försöker jag jobba upp rutinen i Skellefteå och några caféalternativ finns det – till exempel Lilla Marie, Ainas och Stigs som jag sitter på nu. Jag kollar in Stigs hemsida bara för skoj skull. Thor Boström, son till grundaren Stig Boström, berättar om när de skulle byta till dagens lokaler.
”Ungdomar kom sorgklädda i svarta kläder. De satt kvar på fiket till klockan ett på natten. Ungdomarna hade varit stamgäster i många år och tog på detta sätt farväl av det gamla fiket. Glädjande nog uppskattade gästerna de nya lokalerna och på några månader tredubblades omsättningen.”
Ja – det är exakt den känslan jag är ute efter. Att ta en punchrulle och kaffe på ett ställe som betyder lite mer…
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
Frilansjournalist från Glommersträsk med människor som sitt största intresse.
