***
Det är inte lätt att vara förälder. Så har väl föräldrar antagligen sagt i alla tider, men just det här med skärmar känns verkligen som en omöjlig grej att försöka få rätt.
Hur mycket är lagom? När är det dags för egen mobil? Ska man vara stenhård eller försöka hitta någon mellanväg?
Och det är inte bara skärmen som gör det svårt. Det är allt runt omkring. Kompisar. Andra familjer. Skolan. Vad som anses normalt. Hur ens barn fungerar. Och sen att barn blir äldre och att man så klart inte ska ha full kontroll över deras liv.
Med tanke på min egen svårighet att slita mig från mobilen är min första instinkt väldigt tydlig. Så lite skärm som möjligt.
Tv, absolut. Men egen iPad? Egen smartphone? Och i så fall när?
För samtidigt finns ju den andra rädslan. Att barn ska hamna utanför. Att alla andra plötsligt är i en digital gemenskap och verklighet där vissa inte är med. De skickar saker, spelar samma spel, pratar om samma saker. Och så sitter någon där och fattar ingenting. Det känns inte heller toppen.
Eller att någon ska halka efter in i framtiden.
Men vad är värst? Att hamna lite utanför ibland och kanske senarelägga framtiden, eller att vänja sig vid att varje ledig sekund ska fyllas med något kul och stimulerande så att allt som inte är det istället blir tråkigt?
På riktigt, jag vet inte.
Det är inte bara skärmen som gör det svårt. Det är allt runt omkring. Kompisar. Andra familjer. Skolan. Vad som anses normalt. Hur ens barn fungerar. Och sen att barn blir äldre och att man så klart inte ska ha full kontroll över deras liv.
Så lättnaden när Folkhälsomyndigheten kom med sina rekommendationer – otrolig! Ingen skärm för barn under två år. Högst en timme per dag mellan två och fem, en till två timmar mellan sex och tolv och två till tre timmar för tonåringar. Sedan att vänta med egen smarttelefon tills barnet fyller 13.
Det var något att ta tag i. Det som känts komplext och ensamt blev utsmetat på fler. Lite mindre som att varje familj måste uppfinna hela systemet själv. Frågan föräldrar emellan blev så självklar: ”Ska vi gå ihop och följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer?”
Och sedan på det – gräsrotsrörelsen Ki-DS. Jag gillar den väldigt mycket. Deras idé är i princip att problemet inte går att lösa familj för familj. De försöker få föräldrar att göra gemensamma val, till exempel har de en föräldrapakt om att vänta med smartphone.
Jag kan inte ens föreställa mig föräldraproblematiken för 5-10 år sedan. Det fanns varken riktlinjer eller någon större skärmdebatt, och att trots det klara av att säga nej till skärm när i princip alla andra har. Men om tio föräldrar säger nej samtidigt förändras ju plötsligt spelplanen.
När så Sunnanåskolan härom veckan skickade ut tydliga mobilrutiner och en konsekvenstrappa för vad som händer om reglerna inte följs blev lättnaden om möjligt ännu större.
Det var något att ta tag i. Det som känts komplext och ensamt blev utsmetat på fler. Lite mindre som att varje familj måste uppfinna hela systemet själv.
Jag läste och tänkte: TACK!
Inte för att skolan ska lösa det här åt oss föräldrar. Men för att det är skönt när man får hjälp att dra en gräns.
Jag vet fortfarande inte exakt hur mycket skärm som är lagom eller vilken ålder som är rätt för den första mobilen. Men det känns inte längre som ett problem jag förväntas lösa helt själv.
Tillsammans är bäst!
Cecilia Edström
