KRÖNIKA Cecilia Edström om status, jobbstress och om att identifiera sig med sitt jobb. ”Ibland känns det som att yrkesidentiteten är starkare än den personliga”
***
Så står jag äntligen på scenen i galaklänning och fixat hår. En halvtimme in i programmet. Allt har flutit problemfritt. Applåderna är öronbedövande men plötsligt! Manuskorten förökar sig till orimligt många. En tjock hög. Och på bladen bara ekvationer, uträkningar, siffror huller om buller. Jag bläddrar, bläddrar igen, ler lite. Vad ska jag säga? Har ingen aning. Panik. Försöker mig på ett skämt. Ingen skrattar.
Jag vet inte vad nästa punkt är. Jag vet inte.
Svarta människoögon stirrar. Strålkastare bränner i ansiktet. En temperatur som bara stiger. Jag famlar. Från obekräftade källor får jag vetskap att de rätta manuset finns i Toppstugan längst upp på Glommersberget. Ber festivalbandet spela pausmusik. Själv glider jag ut i bilen för att hämta manuset, men nyckeln är inte i tändningen. Den har morfar som med en traktor försöker gräva upp en döende buske på andra sidan gården. Jag skriker, han hör inte.
Allt som gick så bra till en början. Programledare i Melodifestivalen och allt. Nu har jag har gjort bort mig totalt. Tiden går. Om och men. Tillslut kommer jag mig upp på berget. Men helt plötslig utan att veta varför sitter jag i rullstol. Fumlar, kör in i stolar och vet inte hur man svänger. Träffar på en förskollärare som undrar om jag vill ha ”mellis”. Navigerar omkring för att hitta manuskorten och finner dem tillslut.
Väl på scenen igen är blickarna ännu mer intensiva. De tittar ner på mig när jag äntligen ska ta upp mikrofonen och presentera nästa bidrag. Men micken. Ååå! Jag glömde micken där uppe! Hjärtat rusar. Det bränner bakom ögonlocken.
Tårarna är nära och som kompensation ler jag lite. Tydligen är mikrofonen inlåst i en box uppe på berget får jag veta. Morfar har så klart nycklarna till boxen. Jag springer i hög klack, håret faller ur sin perfekta frisyr. Han kliver ur traktorn, sträcker fram handen för att överlämna nycklarna. Fast! Hallå! Det där är ju inga nycklar, skriker jag. På knippan sitter bara ett tjugotal mycket fina och tunna silverarmband..
Depressionen är ett faktum. Jag är inget värd. Hur ska jag kunna visa mig efter detta fiasko?!
Kallsvetten rinner. Med ett ryck sätter jag mig upp i sängen. Tittar mig omkring i lägenheten. Det har varit en väldigt intensiv jobbperiod. Mycket stress och press att vara kreativ. Det händer, vad man än jobbar med. Något man får leva med. Och det är inte första gången ångestdrömmen kommer. Men den där etsar sig fast och resten av dagen florerar tankarna runt det som hände under natten.
Jag funderar över ens identitet. Hur mycket man egentligen identifierar sig med sitt jobb? Väldigt mycket kommer jag fram till. Utan både sambo och barn så växer fokus på yrket. I samhället, framförallt i Stockholm, är det dessutom en viktig statusmarkör.
Som ni vet innebär en ny bekantskap i 96 procent av fallen att första frågan lyder: ”Jaha, och vad jobbar du med?” Och det är så klart inte jättekonstigt med tanke på att vi tillbringar så mycket tid på jobbet. Men jag vill sparka bakut. Fuck status. Jag vill inte bli instoppad i ett fack, inte få en etikett fastklistrad i pannan, inte bli bedömd som människa utifrån mitt yrke. För ibland känns det som att yrkesidentiteten är starkare än den personliga identiteten. Det är viktigare vad vi gör än vilka vi är.
Jag är jag, vare sig jag är snickare, lokalvårdare eller programledare för Melodifestivalen. Jag är någon utanför mitt arbete och vill att folk ska lägga fokus på det. Jag vill inte heller själv tappa bort mitt personliga värde. För rädslan finns där. Hur blir det om jag blir sjuk, arbetslös eller när jag går i pension och inte längre kan hålla på med det jag gör. Vem är jag egentligen då?
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
33-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidningen 25/2:
