KRÖNIKA Cecilia Edström om ett oplanerat radioprogram, människors historier och att ha ett öppet sinne. ”Tänk vad som kan hända när man inte bara googlar”.
***
Ett direktsänt radioprogram på tre timmar. Det var jag, min kollega och medvetet bristande förberedelser. Det var en liten ödslig, ideellt driven camping på landsbygden. Vi kände för att freestajla lite, få upp pulsen och låta det bli som det blev, finna historier på plats, gå in med ett öppet sinne. Och tänk vad som kan hända när man inte bara googlar efter det som redan är berättat utan vågar kasta sig ut och möta människor.
Teknikbuss riggades, teknikern drack sin kaffe och vi kontrollerade sändare, mikrofon och hörlurar. Inga förhoppningar. Men så börjar det med att en kvinna som vi inte hade en aning om att hon fanns råkar vara på plats precis när radiovågorna ska vakna till liv. Hon berättar om paret som bott på campingen flera år i rad. Paret som kom som ett par, skiljdes, för att en vecka senare åka hem som ett par.
Mannen ordnade alla bekvämligheter till frugan. Han vevade ner stödben, fyllde upp vatten i behållaren, fixade förtält – och drog. Knappt hann han lämna gräsplätten så dyker man nummer två upp. Med en daglig som nattlig outfit i form av morgonrock och tofflor tog han över som husbonde. En vecka med husvagnsroligheter med en annans fru sedan lämnade toffelhjälten. Tillbaka kom man nummer ett, vevade upp stödben, tömde vatten, plockade ner förtält, satte sig i bilen och körde hem med sin fru. Samma visa året efter, och året efter det. Samma män.
Ett stenkast bort, i ett hörn av campingen, liksom inne i buskarna, stod en husvagn. Det var vildvuxet gräs, en kvist som på eget initiativ letat sig in i förtältet, några krukor med ledsna örter och ett plastbord med trästol. Vi knackade på. Där inne stod Bengt. En silverräv på dryga 55 år, en tidigare fackligt engagerad metallarbetare som talat på möten inför hundratals människor, en pappa till fem, en med hjärtproblem men också en människa som valt att ställa sig utanför samhället.
Hans ord bara väller fram. Mikrofonen suger in allt. Övervikt, sjukdom och en vilja att vara fri förde honom till ett hörn av en ynka gräsplätt, till en husvagn på dryga fem meter, för att bo där och leva på fisk. Det var egenhändigt fångad fisk till lunch och middag. Vildkatten nafsade ibland i sig all flundra från lådan utanför vagnen. Bara att greppa spöet igen. ”Han är en riktig gourmetkock”, inflikade den besökande kvinnan.
Radiolyssnarna fick höra att Bengt aldrig mått så bra som nu. Han hade hittat sin plats, och var accepterad av människorna i det lilla samhället. Varm sommar som kall, regnig och blåsig vinter var det där på den lilla campingen 100 meter från havet som han hörde hemma. Där var han ingen annan än sig själv. Utan krav, ingen stress och med en ugn i förtältet för tillredning av fisk.
Förväntningarna på sändningen var inga. Tre timmar senare stod vi översköljda av känslor. Människor bär på fantastiska historier om man bara ger dem chansen att berätta.
Cecilia Edström | cecilia@megafonen.nu
33-årig frilansjournalist med människor som sitt största intresse.
Från Glommersträsk. Bosatt i Stockholm.
Krönikan publicerades ursprungligen i Megafonentidningen 28/1:
