En av förra årets svenska musiksnackisar var bandet Girl Scout. Utan att ha släppt en enda låt bokades de till festivalerna Way Out West och Popagenda, och spelade i London och Manchester som förband åt den brittiska singer/songwritern Holly Humberstone.
Nu har de hunnit släppa sin första EP och har en andra på väg i höst. Dessförinnan väntar ett 40-tal spelningar runtom i Europa.
– Vi har varit mycket uppe i annat och spelat in demos och sånt, så när vi såg schemat med datum för resten av året kom det nästan som en chock, säger bandets trummis Per Lindberg.
Per växte upp i Skellefteå och har som många av stadens musiker fostrats i Mullbergets anda.
Han har varit med och arrangerat Trästockfestivalen flera år och även uppträtt där på Nordanåområdet med band som Augustin och Oscar & Ronja.
– Min kärlek till att spela i band började där. Att hänga i en replokal på Mullberget med mycket musik och skapande runtomkring var nog en jätteviktig och formativ del av mitt liv, säger Per.
Att han nu spelar i band igen var inget han föreställt sig skulle hända. Efter flytten från Skellefteå 2013 ägnade han sex år till att plugga jazz, fördelat på tre år “folkis” och sedan tre år vid Musikhögskolan i Malmö.
När han sedan flyttade till Stockholm under slutet av 2019 var han inställd på att frilansa som musiker och tekniker.
– Men det var ju sjukt dålig tajming för min del, säger han med ett litet skratt.
Jag hade egentligen inte tänkt spela i band. Det känns som en grej man gör när man är 18, inte snart 30.
För bara någon månad efter flytten slog pandemin till. I ett slag stängde allt som kallas livemusik ner, och med det också alla Pers jobbmöjligheter.
När en tidigare klasskamrat från Malmö hörde av sig och frågade om Per ville börja spela trummor i bandet de höll på att starta hade han börjat jobba som matbud och körde matkassar runt Stockholm.
– Jag hade egentligen inte tänkt spela i band. Det känns som en grej man gör när man är 18, inte snart 30, säger han skämtsamt och fortsätter:
– Man blir en realist av att plugga musik. Rockstjärnedrömmar om att spela i band är det nästan ingen som har, musik är svårt nog att få att gå ihop ändå. Men nu när det väl händer får man nypa sig i armen. Det är inget som säger att det här kommer bli något riktigt stort – vi håller bara på och spelar musik. Men det är ändå lite av en barndomsdröm som går i uppfyllelse, säger Per.
Målsättningarna från början var låga. Det skulle vara kul att göra musik och kanske få spela live någonstans. Nu har de konserter bokade runtom i Europa och Storbritannien till mitten av november.
– Det känns ganska sjukt, för vad betyder det här? Hur stort är det här? Det har vi ingen aning om. Men vi känner alla att vi vill ge det allt vi har och se var det tar vägen.
Vad skulle du säga om en återkomst till Trästocks?
– Det hade varit fett, jag har varit en del av festivalen under så många år. Jag hoppas att det händer någon gång, säger Per.
