Det är ingen vanlig väntsal som möter mig när jag kliver in på tågstationen i Bastuträsk. De sedvanliga plastbänkarna är utbytta mot gamla kyrkbänkar av trä. Bokhyllor fulla av böcker och en kaffemaskin bjuder in till att slå sig ner och andas ut en stund.
– När vi tog över var det så smutsigt och nergånget. Ingen ville vara här, säger May-Britt Hägglund Westermark.
Tillsammans med maken Gunnar Westermark tog de över stationen 2008. I dag är Skellefteås närmaste tågstation allt annat än just smutsig. De har öppnat café och byggt till en ovanvåning där de hyr ut arbets- och konferensyta och på sätt gjutit nytt liv huset. På köpet har de också blivit en mötesplats på orten.
– Ungdomarna här brukar säga att ”ni får aldrig stänga ner!”, säger May-Britt och skrattar.
– Vi har ju blivit deras kiosk, det är vi som har öppet på kvällarna.
Kvällar var det, ja. När paret berättar om hur de jobbar låter det som att de beskriver en dygnet runt-jour. När nattågen blivit försenade eller stående kan de med kort varsel bli uppringda.
– Då kan det vara att de vill ha 400 mackor, eller som någon gång 100 varmrätter. De är ju skyldiga att hålla sina passagerare med mat enligt vissa intervall. Så då rycker vi in, vi har aldrig sagt nej, berättar Gunnar Westermark.
Tillsammans med andra aktörer på orten kan de lösa det mesta.
Vi vill skapa en pendel som ska gå från Jörn, via Bastuträsk in till stan och vidare ut till Skelleftehamn.
Mer än att jobba nära tågpersonalen tar de också hand om strandsatta passagerare som landat i deras väntsal.
– Det händer varje vecka att det kliver av folk som försovit sig och egentligen skulle hoppat av någon annanstans. Då håller vi sällskap och hjälper till så att de tar sig vidare på rätt sätt, säger May-Britt.
Under flyktingkrisen 2015 blev de som en förlängd arm åt Migrationsverket.
– De skötte det så dåligt, säger May-Britt och blir alldeles mörk i blicken.
– Folk kom hit men hade ingen aning om var de skulle ta vägen senare. Ingen mötte upp dem eller något så de satt här och grät. Vi fick hjälpa till att ringa runt och det löste sig ju alltid, men det var inte snyggt.
Plötsligt avbryts vårt samtal av ljudet från en klingande tågövergång.
Efter en kort sekunds förvirring inser jag att det är Gunnars ringsignal, samma ljud som när bommarna fälls ner.
För det är ju det allt handlar om i slutändan. Tåget ska gå.
Gunnar och May-Britt ingår i en projektgrupp som jobbar för att få persontrafik på järnvägen mellan Bastuträsk och stan igen. Men det slutar inte där.
– Vi vill skapa en pendel som ska gå från Jörn, via Bastuträsk in till stan och vidare ut till Skelleftehamn, säger Gunnar.
Vi träffar så många som säger att de hade kunnat bo här i Bastuträsk om de inte hade behövt sitta i bil.
Projektgruppen har varit igång ett tag. Den här gången ser de ut att få loss pengar, närmare en halv miljon kronor via Skellefteå Älvdal. De har prioriterat projektet och nu är det Jordbruksverket som ska fatta det slutgiltiga beslutet. Där ser det ser lovande ut enligt Monica Marklund på Skellefteå Älvdal.
– Detta handläggs nu på Jordbruksverket. Hittills har alla våra prioriterade projekt blivit beviljade, så det är ganska säkert, säger hon.
Pengarna ska användas för att arvodera arbete i projektet samt till externa konsulter som gör en trafikutredning som så småningom ska presenteras för Trafikverket.
– Vi har med oss Norsjö kommun, Skellefteå kommun och industrier som Boliden och Northvolt. De ser behovet. Det handlar mest om att lösa några problem och få Trafikverket att se samma behov, säger Gunnar Westermark.
Vilka är problemen?
– Framför allt handlar det om perronger och signalsystem. Järnvägen i sig funkar ju hur bra som helst.
Skulle pendeltåget rulla skulle fler kunna bo i trakterna kring Jörn och Bastuträsk och åka till arbeten i stan, på Northvolt eller på Rönnskär.
– Vi träffar så många som säger att de hade kunnat bo här i Bastuträsk om de inte hade behövt sitta i bil och köra de sträckorna. Så vi måste visa beslutsfattarna att det är värt att göra det här, säger Gunnar Westermark.
