Reumatoid artrit, RA, gör sig påmind i varierande grad från person till person, från dag till dag. Lederna svullnar, ömmar och gör ont. Kroppen kan kännas trött och stel, även inre organ kan påverkas, och det finns inget botemedel. Paulina Pettersson i Skellefteå visste inte mycket om det här när hon diagnostiserades för två år sedan.
– Jag minns så tydligt när de ringde från vårdcentralen och sade “du har reumatism i blodet”. Min första fråga var “drabbar det här verkligen unga?”, berättar hon.
Som ett sorgarbete man går igenom.
Ja, mer ofta än många tror. När Paulina minns tillbaka till den där första tiden är minnesbilderna nästan lite blurrade, berättar hon. Som om hon trängde bort det svåra. Hon jobbar fortfarande på att acceptera vad diagnosen innebär för henne.
– Det är jättesvårt, jag är inte riktigt där ännu. Jag tror att det tar väldigt lång tid. Det är som ett sorgarbete man går igenom, för det förändrar verkligen hela ens liv.
Engagerad på Instagram
Hon jobbar på Eddahallen och tycker om träning. Vissa dagar kan hon springa på löpbandet utan problem, hänga med kompisar eller ta en utflykt med sambon. Andra dagar är det jobbigt att gå i trappan. I höstas hade hon sin tuffaste period hittills.
– Ibland vill man bara dra täcket över huvudet. Läkemedlet hjälper. Jag försöker också lära mig det här med mindfulness och yoga, att hantera smärtan med rätt tankesätt.
Jag har nästan skämts över den.
Paulina upplever inte alltid att andra förstår reumatikers situation. Kanske för att det finns en okunskap. Kanske för att det känns obekvämt att fråga. På Instagram jobbar hon därför för att öka medvetenheten om diagnosen. Det är också självterapeutiskt.
– Jag har haft skitsvårt att acceptera diagnosen och vill komma någonstans. Jag har nästan skämts över den. Det är lika mycket för min egen acceptans, berättar hon.
Blivit kompis med andra
Till sin glädje har Paulina även kommit i kontakt med andra som är i samma situation. Både yngre och äldre, som förstår vad hon går igenom. Det känns bra, berättar hon.
– Till exempel kan en 76-årig man skriva till mig ibland. Han tar samma medicin som jag, peppar kring träning och förklarar hur viktigt det är. Han vill verkligen få fram att man kan ha ett bra liv fastän man har den här diagnosen. Det är jättefint, säger hon.
