”Du är ingen riktig sömmerska förrän du sytt dig i fingret”. Så löd talesättet bland de anställda på Algots Nord i Skellefteå och säkert på de flesta andra håll i den svenska textil- och konfektionsindustrin – en industri som under 1970-talet kämpade för sin överlevnad i spåren av den hårdnande globala konkurrensen och en snabbt ökande klädimport. Här talar siffrorna sitt tydliga språk; de närmare 120 000 personer som under 1950-talet jobbade inom tekoindustrin hade tjugo år senare reducerats till 25 000. Något var tvunget att göras för att behålla åtminstone en del av den tidigare så framgångsrika tekoindustrin inom landets gränser.
Så den svenska regeringen valde att satsa. Och att satsa stort. I norra Sverige.
Och det är här Maria Viderlund och Margareta Rönnegard kommer in i bilden. Och även om ingen av dem någonsin sydde sig i fingret så var de utan tvekan riktiga sömmerskor bland många andra på Algots Nord i Skellefteå.
– Ingen av oss hade någon större erfarenhet av den här typen av sömnad. Vi fick gå en kurs på två veckor där vi fick träna på att sy på papper. Symaskinerna var vansinnigt snabba och det var väl därifrån som talesättet om att sy sig i fingret kom från. Som slutprov fick vi skära till och sy ett plagg. Därefter var vi redo att börja jobba, säger Maria.
1972 meddelade regeringen att de skulle satsa 70 miljoner kronor på Algots Nord, ett dotterbolag till Algots AB som under många år varit ett av nordens största konfektionsföretag. Algots Nord etablerade tre anläggningar i Skellefteå, Lycksele och Norsjö och garanterade verksamhet för de kommande 10 åren. Som mest jobbade 700 personer på de tre anläggningarna varav 500 i Skellefteå.
Det var tryggt och bra även om det var ett löpande band-jobb som lätt kan upplevas som stressigt och enformigt.
Margareta minns att hon blev upplockad av den så kallade Algotsbussen och körd till fabriken som först låg vid Burträskvägen innan den nya anläggningen på Anderstorp stod klar – den anläggning som idag rymmer bland annat Bowlingkompaniet. Där väntade de löpande banden där varje sömmerska ansvarade för ett moment innan plagget skickades vidare. Över det hela vakade en arbetsledare. Maria minns särskilt en av dem: Dobrivoje Kaljevic.
– Han var en riktig hårding, särskilt i början. En dag när jag var ny kom han och ställde en klocka bredvid mig. Vid arbetsdagens slut kom han igen, pekade på klockan och sen på en annan sömmerska och sa till mig: ”varför är du mycket långsammare än henne?” Då var jag bara tvungen att säga att det berodde på att hon jobbat här i två år och jag i bara två veckor. Då blev han tyst, säger Maria.
Satsningen på Algots Nord hade inte bara med bevarandet av den svenska tekoindustrin att göra. Det var också ett sätt att minska den höga arbetslösheten, särskilt bland kvinnor, i norra Sverige. För en hel del av dessa var jobbet på Algots Nord det första. För andra, som för Maria och Margareta, var jobbet på Algots kanske inte det första men däremot det mest strukturerade och trygga.
– Mellan 1974 och 1977 jobbade både jag och Margareta där. Jag hade jobbat tvåskift på restaurang och fick aldrig träffa min tiomånaders bebis. Att jobba måndag till fredag på Algots var otroligt bra. Det innebar också ett bättre lön än inom restaurangbranschen, säger Maria som precis som vännen och tidigare kollegan Margareta har mestadels ljusa minnen från åren på Algots.
– Jag hade varit hemma med barnen och jobbat extra på en tvättinrättning. Det var tryggt och bra även om det var ett löpande band-jobb som lätt kan upplevas som stressigt och enformigt. Men jag kände inte så. Vi var en sju, åtta tjejer som höll ihop i vått och torrt och hade otroligt roligt, säger Margareta och tillägger:
– Det var en stor grej för många kvinnor och det öppnade hela nya dörrar till arbetslivet för många. Det var också så otroligt många olika sorters kvinnor som jobbade på Algots, människor man aldrig skulle ha mött annars.
Men även om både Maria och Margareta trivdes på Algots Nord så vet de att alla inte gjorde det. Det höga tempot, enformigheten och mentaliteten hos arbetsledarna skapade en tuff arbetsmiljö.
– De kom ofta utomlands från, arbetsledarna. Och de hade en annan mentalitet som var hårdare än den svenska. Det passade inte alla och jag tror att många, särskilt de som aldrig varit ute i arbetslivet förut, for ganska illa av det och också av enformigheten i jobbet, säger Maria.
Vi som jobbade märkte nog inte riktigt hur dåligt det gick för företaget men jag vet att fackstyrelsen i Skellefteå jobbade hårt för oss.
Regeringens satsning på Algots Nord har kommit att kallas för ett gigantiskt misslyckande, ja, i det närmaste ett haveri. Företaget gick med förlust redan första året och under hela dess existerande tid gick de statliga bidragen till att täcka koncernförlusterna. Förutom att företaget sköttes illa så förvärrades situationen av omvärldsläget. Mellan 1972 och 1976 ökade kostnaden per anställd i Sverige med 50 procent samtidigt som det tecknades internationella handelsavtal där lågprisländer fick möjlighet att sälja sina varor till Sverige. Tillverkningskostnaden i länder som Portugal och Finland låg på 30 respektive 50 procent av den i Sverige. Läget blev snart ohållbart för Algots som försattes i konkurs 1977.
– Vi som jobbade märkte nog inte riktigt hur dåligt det gick för företaget men jag vet att fackstyrelsen i Skellefteå jobbade hårt för oss. Jag blev uppsagd i januari och fick sluta i juli och då förverkligade jag drömmen om att bli dagbarnvårdare. Det räckte med de där åren på Algots även om jag hela tiden trivdes, säger Margareta.
En hel del paralleller har dragits mellan Algots Nords uppgång och fall och Northvolts, paralleller som Margareta och Maria också reflekterat över, och som i höst kommer att gestaltas i Stygn som Västerbottensteatern sätter upp – en föreställning som Maria, Margareta och en rad andra tidigare Algotsanställda bidragit till.
– När vi gick hem efter första mötet med Camilla och teatern kändes det som att vi hade varit på Algots igen hela dagen. Det var en fin känsla, säger Maria.
